"Bisarra krav", Teknikarbetsgivarnas Anders Weihe sågade direkt fackens bud på 2,6 procent och individgarantin på 430 kronor. Föga överraskande, ordkriget har pågått sen i somras. Det är nollavtal som gäller. Allt ska göras upp lokalt är arbetsgivarnas mantra.

Den här gången tänker inte arbetsgivarfronten låta sig splittras. Uppgörelsen inom handeln, som banade väg för övriga avtal för tre år sedan, får inte upprepas. Men Svensk Handels Dag Klackenberg, som avslöjat att han under åren på UD var dubbelagent åt svenska staten, är inte lätt att styra. Attackerna där arbetsgivarkollegorna hotade med dryga skadestånd avfärdar han i dag som missar i kommunikationen.

Leder det här till ett trendbrott för de lågavlönade så känns det bra att kallas folkhjälte, var Klackenbergs kommentar i Dagens Handel den gången. De lågavlönade ser gärna att fler arbetsgivare suktar efter epitetet hjälte i år.

Svenskt Näringsliv har trappat upp sin propaganda och gjort sin största satsning någonsin på kampanjer och webb-tv. Tunga PR-konsulter som Lena Smedsaas, från tv 4, och Mats Bergstrand, från DN Debatt, har knutits till sajten Vad står på spel. Den är ungefär lika spännande som ett fönsterkuvert från försäkringskassan, skrev Expressens ledarredaktion i sin blogg. Det är lätt att hålla med, utifrån vad vi sett hittills. Satsningen visar dock att det finns många miljoner att spendera. Bra att veta vid förhandlingsbordet.

Arbetsgivarna drar stora växlar på raset i efterfrågan. Men en tydlig vändning är på gång, visar färska prognoser och Unionens pejling med sina klubbar. Konjunkturinstitutet har visat att för låga avtal slår hårt mot både jobb och efterfrågan. Ändå är det lönestopp som lyfts fram när Svenskt Näringslivs företagare tar till orda. Löneökningar kräver motprestationer, det är orimligt att pengar ska regna som manna från himlen. Företag är inga välgörenhetsinrättningar, säger till exempel Joseph Höbenreich, vd på Edsbyverken

Lättförtjänta höjningar är inte precis vad de anställda upplevt. Tvärtom har många ställt upp på tuffa krisuppgörelser. Hela 30 procent av Unionens medlemmar har fått mindre än tre procent eller ingen lönehöjning alls på två år visar en webbenkät vi låtit Novus Opinion göra. Den visar också att fyra av tio inte ens haft något lönesamtal med chefen senaste året.

Almegas vd har talat om generella höjningar som tvångströjor och att allt ska avgöras lokalt utan godtycke. Verkligheten är en annan.

För många är det chefen som på egen hand dikterat villkoren, utan att varken den anställde eller facket fått ett ord med i laget. För kvinnorna gäller det en av tre, visar vår enkät. En ännu större grupp, hela 70 procent av kvinnorna och drygt hälften av männen upplever att de haft litet eller inget inflytande alls över sin lönesättning.

Tjänstemän ser det som självklart att lönen sätts på arbetsplatsen. Men det ska ske efter tydliga kriterier, i en förhandling mellan jämnstarka parter, inte utifrån chefens godtycke. För att säkra det krävs starka centrala avtal, som garanterar lönehöjningar, minimilöner och tydliga spelregler. Det är det årets avtalsrörelse gäller.

Facket borde i första hand aktivera medlemmarna. Det är där den verkliga kraften finns, säger Börje Andersson, tidigare samhällspolitisk chef i HTF. Det är bara att instämma. Trycket ute på arbetsplatserna är viktigare är arbetsgivarnas propaganda.

Mycket står på spel:

Om höjda lägstlöner...

En lön som går att leva på, är kravet. Därför måste tjänstemännens minimilöner upp.

Höga löner stänger dörren till första jobbet, hette det från arbetsgivarna redan i somras. Teknikarbetsgivarna har eldat på med kategoriska utspel om att alla låglönesatsningar är uteslutna: Lägstalönerna är redan för höga. En verklighet som knappast Unionens medlemmar känner igen. Här ligger lönerna från 14?300 och uppåt och ett par tusen mer om man är över 24 år. Och det finns avtal som inte garanterar mer än 12?200.

Ibland har det sagts att minimilöner gör mer skada än nytta. Ingen skulle komma på tanken att betala så dåligt. Men en blick på hur det kan se ut på oseriösa företag utan kollektivavtal förskräcker. Det är inte förbjudet att utnyttja gratis arbetskraft eller ens att ta betalt för att någon får jobba. Det är bara avtal som ger skydd.

Lägstlönen fungerar även som maxlön. På callcenter kan man ligga kvar på den lägsta nivån år efter år. Enda höjningen blir uppräkningen i avtalet.

Kanske är det inte minimilönerna i sig som upprör direktörerna. De kostar inte mycket att höja. Men det får en smittoeffekt i gruppen över. Höjda lägsta nivåer gör det också svårare att pressa löneläget neråt.

...tid är pengar...

Många är trötta på att jobba gratis. Nu växer kravet på att få betalt för all tid man "står till arbetsgivarens förfogande". Här ingår i första hand tjänsteresor med långa arbetsdagar. Men också att vara ständigt tillgänglig även när man är ledig.

Medlemmarna har också krävt skärpta villkor för att avtala bort rätten till ersättning för övertid. Även här vittnar många om missbruk. För några extra semesterdagar, och möjligen en smärre lönehöjning, har det blivit fritt fram att jobba hur mycket som helst.

Ofoget med delade arbetspass, så kallade split shift, har väckt starka reaktioner. Här efterlyser många ett förbud.

Flexibel arbetstid är bra för de flesta. Förutsatt att man har kontroll över sina arbetsuppgifter och kan styra sina tider. Som så ofta är det en fråga om makt. För arbetsgivarna betyder det istället att du ska ställa upp med kort varsel på obekväma tider, eller konjunkturanpassa din arbetstid.

Kortare arbetstid, är alltjämt ett viktigt medlemskrav. Men för många gäller det att komma ner i 40 timmar i veckan. Och att få arbetsgivaren att respektera dygnsvilan och andra skyddsregler som man tummat på när ledstjärnan varit att allt ska vara igång dygnet runt.

...trygghet, kompetens och jämställdhet

Procenten är inte enda stridfrågan. Med måttfulla lönekrav har facken visat god vilja. De väntar sig nu genombrott för annat, som inte kostar särskilt mycket, som ökad makt över arbetstiderna och ett lokalt inflytande över lönesättningen värd namnet. Men också för hjärtefrågor, som utökad föräldralön och mer jämställda löner. Regeringen har rivit upp kravet på årliga lönekartläggningar, nu har parterna chansen att återställa ordningen. 

Förra året fick bara varannan medlem någon form av höjning av kompetensen kopplad till jobbet. Och fyra av tio av alla som svarade på en webbenkät litade inte på att arbetsgivaren såg till att de fick den utveckling de behövde för sitt jobb. Oron växer och många har redan fått känna av att de inte bedöms hålla måttet.

Nu är facken beredda att ta en del av löneutrymmet och göra upp med arbetsgivarna om pengar som ska garantera att alla får viss mängd kompetensutveckling per år. Det är en blygsam start, men ett steg åt rätt håll.

Ett särskilt rehabavtal och ett vidgat omställningsavtal skulle bereda mark för sjuka och korttidsanställda att få en ny chans.