Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Arbetsgivarna måste ta diskriminering på allvar
Det är oacceptabelt med diskriminering i arbetslivet på grund av ålder, kön, sexuell läggning eller etnicitet. Nu måste arbetsgivarna ta sitt ansvar i varje enskild anställningsintervju.
Jag satt i en cirkel omgiven av fem män i kavajer i skiftande grå toner. Jag var 22 år och hade blivit kallad på en anställningsintervju till ett jobb som jag gärna ville ha. Precis som brukligt är blev jag utsatt för frågor av skiftande slag. Dock var det en fråga som stack ut från de övriga som handlade om min utbildning, arbetslivserfarenhet samt vad jag skulle göra om jag fick tjänsten. Frågan som stack ut handlade om familjebildning.
"Planerar du att skaffa barn snart?" undrade en av männen i femtioårsåldern.
Jag måste erkänna att jag blev smått chockad över frågan och i dag minns jag inte längre vad jag svarade. Men självklart är det inte okej att låta faktorer som om en sökande planerar att skaffa barn eller inte avgöra om kvinnan eller mannen i fråga är lämplig för jobbet. Alltså hör frågan inte hemma i en anställningsintervju.
Under samma intervju var det en av de andra männen som undrade hur det kunde komma sig att jag som var så ung kunde ha så mycket utbildning och arbetslivserfarenhet. Som om detta skulle vara något negativt.
Behöver jag säga att jag inte fick jobbet?
I dag är jag glad över att jag inte fick tjänsten jag sökt. Med den bild av unga och kvinnor i barnafödande ålder som företaget hade, hade jag förmodligen inte trivts på arbetsplatsen i fråga.
Dessvärre verkar det inte som att jag är ensam med mina erfarenheter av diskriminering i samband med anställningsintervjuer. Många av er läsare känner säkert igen känslan av att ha sökt ett jobb som ni verkligen vill ha och det där härliga pirret i magen av att bli kallad på intervju. Känslan av att ha svarat klokt på alla svåra frågor. Sedan besvikelsen när beskedet via mejl eller ett telefonsamtal kommer om att jobbet har gått till en annan sökande. Som kanske är yngre eller inte i barnafödande ålder.
Michael Strauss är en av dem som mötts av diskriminering på grund av ålder, trots att detta är förbjudet. Han sökte ett chefsjobb inom it-sektorn (läs mer på s. 6-11 i Kollega nr 8), men fick beskedet att jobbet gått till en yngre person. Detta trots att Michael själv var bara drygt 40 år när han sökte jobbet.
Även om flest anmälningar till diskrimineringsombudsmannen handlar om etnicitet ligger ålder på en andraplats tillsammans med kön. Förbudet mot åldersdiskriminering har dock funnits under en så kort tid att alla inte vet att lagen finns. Naturligtvis är det den sökandes kompetens som måste ställas i relation till tjänstebeskrivningen för den tjänst som han eller hon vill ha. Att få ett nej på grund av osakliga skäl som kön, etnicitet eller ålder är naturligtvis helt oacceptabelt. Arbetsgivarna behöver uppmärksammas på detta så att det blir den sökandes kompetens och fallenhet för tjänsten som avgör utfallet efter varje anställningsintervju.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Är bäst-före-datum passerat?
Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.
När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.
Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.
Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?
Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.
Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.
