Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Arbetsgivarna måste ta diskriminering på allvar

Det är oacceptabelt med diskriminering i arbetslivet på grund av ålder, kön, sexuell läggning eller etnicitet. Nu måste arbetsgivarna ta sitt ansvar i varje enskild anställningsintervju.
Susanna Lundell Publicerad

Jag satt i en cirkel omgiven av fem män i kavajer i skiftande grå toner. Jag var 22 år och hade blivit kallad på en anställningsintervju till ett jobb som jag gärna ville ha. Precis som brukligt är blev jag utsatt för frågor av skiftande slag. Dock var det en fråga som stack ut från de övriga som handlade om min utbildning, arbetslivserfarenhet samt vad jag skulle göra om jag fick tjänsten. Frågan som stack ut handlade om familjebildning.

"Planerar du att skaffa barn snart?" undrade en av männen i femtioårsåldern.

Jag måste erkänna att jag blev smått chockad över frågan och i dag minns jag inte längre vad jag svarade. Men självklart är det inte okej att låta faktorer som om en sökande planerar att skaffa barn eller inte avgöra om kvinnan eller mannen i fråga är lämplig för jobbet. Alltså hör frågan inte hemma i en anställningsintervju.

Under samma intervju var det en av de andra männen som undrade hur det kunde komma sig att jag som var så ung kunde ha så mycket utbildning och arbetslivserfarenhet. Som om detta skulle vara något negativt.

Behöver jag säga att jag inte fick jobbet?

I dag är jag glad över att jag inte fick tjänsten jag sökt. Med den bild av unga och kvinnor i barnafödande ålder som företaget hade, hade jag förmodligen inte trivts på arbetsplatsen i fråga.

Dessvärre verkar det inte som att jag är ensam med mina erfarenheter av diskriminering i samband med anställningsintervjuer. Många av er läsare känner säkert igen känslan av att ha sökt ett jobb som ni verkligen vill ha och det där härliga pirret i magen av att bli kallad på intervju. Känslan av att ha svarat klokt på alla svåra frågor. Sedan besvikelsen när beskedet via mejl eller ett telefonsamtal kommer om att jobbet har gått till en annan sökande. Som kanske är yngre eller inte i barnafödande ålder.

Michael Strauss är en av dem som mötts av diskriminering på grund av ålder, trots att detta är förbjudet. Han sökte ett chefsjobb inom it-sektorn (läs mer på s. 6-11 i Kollega nr 8), men fick beskedet att jobbet gått till en yngre person. Detta trots att Michael själv var bara drygt 40 år när han sökte jobbet.

Även om flest anmälningar till diskrimineringsombudsmannen handlar om etnicitet ligger ålder på en andraplats tillsammans med kön. Förbudet mot åldersdiskriminering har dock funnits under en så kort tid att alla inte vet att lagen finns. Naturligtvis är det den sökandes kompetens som måste ställas i relation till tjänstebeskrivningen för den tjänst som han eller hon vill ha. Att få ett nej på grund av osakliga skäl som kön, etnicitet eller ålder är naturligtvis helt oacceptabelt. Arbetsgivarna behöver uppmärksammas på detta så att det blir den sökandes kompetens och fallenhet för tjänsten som avgör utfallet efter varje anställningsintervju.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

När AI särskriver blir jag en bakåtsträvare

Ständig förändring är vår tids mantra. Att testa nytt är bra och nödvändigt, det går inte an att vara en bakåtsträvare. Fast lite kanske?
Helena Ingvarsdotter Publicerad 3 februari 2025, kl 05:55
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Vi arbetar agilt – är i ständig förändring. Så ska man säga och göra i dagens arbetsliv. Annars framstår man som en bakåtsträvare, och med viss rätt eftersom de flesta branscher förändras snabbt i dessa digitala tider. Ta bara AI-verktygen som redan är en realitet men ändå bara i början av utvecklingen.

Vi testar! Så säger vi när vi ska införa något nytt på jobbet. Och det är ju bra. Men för att på riktigt våga prova måste det finnas utrymme för att misslyckas. Finns det?

Nja, inte av sig självt i alla fall. Det är nämligen djupt rotat i oss människor att undvika att göra fel, vi är rädda att behöva möta skammen. Därför måste vi prata mer om motgångarna. Det tipset ger ledarskapsutvecklaren Loa Lava Brynjulfsdotter och hennes tips inspirerade mig att formulera ett nyårslöfte. Jag brukar egentligen inte ge några längre, förutom ”jag ska använda läppstift oftare”. Men nu har jag lagt till ett för 2025. Jag lovar att jag ska misslyckas, och att prata öppet om det för att bidra till avdramatisering av motgångar. Välkommen att hänga på om du vill!

Jag lovar att jag ska misslyckas, och att prata öppet om det

Apropå förändring. Jag läste att cirka hälften texterna på plattformen Linkedin kommit till med hjälp av AI-verktyg, till exempel chatGPT. Nog är det en smula omvälvande att vi snart inte vet vem som skrivit?

Inte ens missarna behöver vara mänskliga. Jag tänkte annars att vi i denna nya tid skulle bli lite glada över grammatiska fel, då vet vi säkert att det finns en människa bakom texten. Men tji fick jag. För nu har stavningskontrollsprogrammen som finns i datorn och mobilen börjat särskriva, alltså dela upp vissa sammansatta ord som absolut inte ska delas upp. Jag tror bestämt att jag känner en liten, liten bakåtsträvan komma krypande.

Ledare

I Karl-Bertil Jonssons fotspår

En del väljer att liksom ge upp om mänskligheten och demokratin när världsläget är mörkt. De börjar tro på konspirationsteorier och sprider felaktiga fakta vidare. Men vi får inte släppa hoppet.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 19 december 2024, kl 10:05
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Snart är det jul och säkert kommer några av er titta på Karl-Bertil Jonssons julafton på tv mellan pepparkakor och paketöppning. Den tecknade sagan handlar om tonåringen som bestämmer sig för att ta rika människornas julklappar och ge till de fattiga och utslagna. Jag säger inte att hans metod är den bästa – jag tänker inte uppmana till stöld – men visst behövs åtgärder som minskar klyftorna och polariseringen i samhället just nu.

För läget är på många sätt mörkt, med krig och konflikter. En av världens största demokratier har valt en president som byggt sin kampanj på att elda på hat och misstro mellan människor. Här hemma blir vardagen tuffare när arbetslösheten når nya rekordnivåer. För många kommer det inte att bli ”en välsignad jul” som Karl-Bertils ömma moder önskar sig.

Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande

Det är svårt att stå ut med eländet. En del väljer att liksom ge upp om mänskligheten och demokratin. De börjar tro på konspirationsteorier och sprider felaktiga fakta vidare, vilket i sin tur ökar polariseringen.

Men den vägen leder bara till cynism och själviskhet. Vi måste göra tvärtom. Välja hoppet och ljuset, trots allt. För vår egen skull – men också för alla andras. 

Det betyder inte att vi ska blunda för verkligheten eller förneka det som är tungt, men vi ska agera. Engagera oss i föreningar, i facket, gå ut och nattvandra, träna ett gäng ungar i fotboll – helt enkelt hugga i där vi kan. Hitta tröst i musik, film och böcker, eller kanske naturen. Det är vår plikt som människor att odla det positiva, som en motkraft. Som den store humanisten Tage Danielsson – han som skrev sagan om Karl-Bertil Jonsson – också sa:

”Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande.
Det kan vara tungt, men man måste försöka.
Om man ger upp och drunknar i sorgen, ökar man världens elände.”