Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Ständiga jämförelser med andra hindrar oss
Johnny Depp är den sexigaste mannen i världen, enligt magasinet som jag läser över axeln på en medresenär på bussen. Nyligen har jag också tagit del av vilka som tjänar mest i min kommun, vilka som anses mäktigast i Sverige och vilka som har Sveriges vackraste hem.
Vi lär oss tidigt att jämföra oss med andra. Vem är starkast i klassen? Vem får vara Lucia? Vem har den finaste cykeln? Inte sällan understöds det av våra föräldrar som grundlägger den jämförelsenoja som vi ibland tar med oss in i vuxenlivet. Tyvärr mot bättre vetande, eftersom det är tydligt att personer som inte ägnar sig åt social jämförelse mår mycket bättre.
Vi behöver naturligtvis jämförelser. De fungerar som referenspunkter och är nödvändiga för att bringa ordning: Juni är mindre regnrik i år än i fjol. Resultatet är bättre än förra månaden. Jämförelser hjälper oss att sätta saker i sitt sammanhang. Svårigheterna stöter vi på när vi jämför oss själva negativt med andra: Jag önskar att jag var lika smal som Sven. Jag önskar att jag var lika framgångsrik chef som Karin.
Av några blivande chefer som jag coachar fick jag frågan varför företaget varje månad jämför uppnådda ekonomiska resultat mellan olika avdelningar. De menade att det marginellt kan stärka avdelningarna i topp men till priset av att placera en mental sjunkbomb i de personer som tillhör avdelningarna i botten. Klok reflektion.
Det finns inget positivt som kommer ur ständiga jämförelser med andra. Ångesten kan bli påtaglig och som chef kan din förmåga att leda dig själv och andra hindras. Jag jämför också, men bara med mig själv eller t ex min enhets resultat månaden innan.
Denna månad är jag 2 procent sexigare och enhetens resultat är 15 procent bättre!
Mats Andersson, regionchef på Sweco
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Nytt uppdrag - det är värt en after work!
När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.
Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min uppväxt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.
”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.
Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.
Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.
”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.
Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.
Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.
Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.
När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.
Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.
Vad hade hänt då?
Ola Liljedahl
