Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Det var 80-tal for heaven's sake!
Jag överkonsumerar hämtmat och designkläder på rea medan man borde spara varenda krona som blir över till barnen. Den långhåriga i Lyxfällan på TV 3 säger att sparandet är livsviktigt och att det inte finns någon klädbudget alls. Den korthåriga säger att man måste ta med sig lunchlåda till jobbet.
Jag gör inte som de säger, jag gör precis tvärtom. Tänker kortsiktigt i stället för långsiktigt, handlar på impuls, tillfredsställer alla behov i samma ögonblick som de föds. När killarna i Lyxfällan inte vet tittar jag på lägenheter på nätet som kostar åtta miljoner. Jag tänker på hur man ska möblera och hur trevligt det ska bli att sitta på balkongen med utsikten över vattnet. Till folk som frågar om mina framtidsplaner säger jag att jag ska flytta till Mallorca och "bara skriva" som om sådant "bara" var att göra. På natten drömmer jag om att allting är över. Det finns inga frilansbudgetar i världen kvar. Ingen köper böcker längre, man har dragit in alla bidrag till teatern och det som görs för bio är Hamilton 3, 4, 5, 6, 7, 8 och 9. Drömmen liknar den när jag blir nedknuffad för ett stup och långsamt seglar mot marken: jag vet att jag ska dö och kan ingenting göra åt saken.
Jag träffar mina frilansande vänner. Det är undergångsstämning. Inget skryt eller peptalk gäller, inget "positive thinking", bara "negative". Vi minns som i ett rosa skimmer hur vi en gång i tiden tackade nej till "tråkiga" jobb, tävlar om vem som tjänar minst och tänker ut strategier för hur vi ska överleva när allting är slut. För den stora katastrofen är ännu inte här, vi anar den bara vid horisonten. En av oss köper en börek för tio kronor till lunch för att mota Olle i grind, själv jobbar jag med förnekelse. Den bittra sanningen är att vi gjorde ett felval en gång i tiden. Nu får vi stå med skammen medan de som valde att plugga ekonomi pekar lång näsa. "Okej!" vill jag skrika. "Hur skulle vi kunna veta? Det var
80-tal, for heaven's sake! Allting var möjligt!"
Till barnen säger jag att man inte ska jobba med kultur. Jag säger att det är bra att vara civilingenjör. Jag säger att det är jättebra att jobba med data. Jag säger att livet som frilansare är överskattat, det positiva (friheten) överväger inte det negativa (rädslan) och författare är inte ett framtidsyrke. Bli vad ni vill, barn, men känn inte efter så det stör - om det inte är känslan av nybyggaranda. Satsa inte på det ni tycker är roligt - om det inte är att starta vinstdrivande företag. Och tro inte att ni ska kunna "uttrycka er" på jobbet i andra sammanhang än inom sälj.
Slutligen: glöm aldrig att om ni känner er det minsta förvirrade inför framtiden så är det bara att sätta ihop en riktigt bra cv.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Nytt uppdrag - det är värt en after work!
När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.
Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min uppväxt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.
”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.
Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.
Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.
”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.
Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.
Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.
Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.
När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.
Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.
Vad hade hänt då?
Ola Liljedahl
Därför kastar jag mig under köksbordet
När jag var 23 år fick jag en förfrågan om att bli chefredaktör för en tidning som hette Värnpliktsnytt. Det var fel läge så jag tackade nej. Senare kom en förfrågan om att bli chefredaktör för en lokaltidning i Hälsingland. Fel läge igen. Nej tack.
