Tiotusentals anställda i Sverige har dubbla arbetsgivare att förhålla sig till. Under många år har arbetsgivaren Försvarsmakten legat tämligen lågt och insatserna för reservofficerare, och hemvärnssoldater har hitintills varit modesta. Men enligt Sara Eklund och Robert Boronkay, båda kaptener inom Försvarsmakten, ser det annorlunda ut nu. Tjänstgöringsordnarna kommer att komma oftare och innebära längre frånvaro från det civila jobbet. 

– Försvarsmaktens behov är väldigt stort nu. Sveriges försvar har i modern tid byggt på att växa i krasst läge. Hotbilden mot Sverige har förändrats och alla krigshärdar i världen bidrar till osäkert läge, så försvaret måste dubblera eller tripplera, säger Robert Boronkay. 

Sara Eklund tror att det kommer bli utmaningar med att bemanna Natostaberna framöver. 

– Natostaberna innebär längre perioder av frånvaro från det ordinarie jobbet för de reservofficerare som kommer att tjänstgöra, säger hon. 

Sara Eklund är inte bara kapten och underrättelseofficer. Till vardags jobbar hon som IT-strateg på försvarsindustrikoncernen Nammo i Karlsborg. Hon är dessutom förtroendevald i Unionenklubben på Nammo och även aktiv inom sitt andra fackförbund – Förbundet Reservofficerarna 

– Eftersom Nammo sysslar med ammunitionstillverkning innebär min ”bisyssla” reservofficerstjänstgöring att jag jobbar även för kunden. Det hade aldrig gått någon annanstans, säger Sara Eklund med ett leende. 

Ingen vanlig bisyssla 

Men att jobba för Försvarsmakten är nu inte som vilken bisyssla som helst. Man jobbar till exempel inte där för att tjäna extra. Tvärtom innebär jobbet att man kan gå miste om en hel del i lön när man är tjänstledig från sitt ordinarie arbete, eftersom reservofficerslönen oftare är lägre. 

Tidigare fanns det riktlinjer från Svenskt Näringsliv som rekommenderade löneutfyllnad, men den har fallit i glömska, enligt Robert Boronkay, som till vardags arbetar som ombudsman på Unionen Uppland:

– Arbetsgivare kan i handling visa att de bidrar till Sveriges försvarsförmåga genom att ge löneutfyllnad och jag har exempel på ett hundratal företag som har lokala avtal om detta, säger han. 

Förlorar 15 000 utan utfyllnad

Han får själv inte löneutfyllnad från sin arbetsgivare, men det får däremot Sara Eklund. 

– Löneutfyllnad är en förutsättning för många reservofficerare. Det skulle vara otroligt kostsamt om jag inte hade det, jag skulle förlora 15 000 kronor i månaden. 

Anledningen till att så många ändå är villiga att förlora ekonomiskt på att vara reservofficer handlar snarare om pliktkänsla – en vilja att bidra till Sveriges försvarsförmåga – enligt de två kaptenerna.

– Det är också givande att få öva och pröva sina ledaregenskaper i komplexa miljöer med varierande resurser. Det är allvarliga uppgifter man ställs inför. Ytterst är det väpnat våld vi kan fatta beslut om att behöva använda, det får man inte glömma, säger Sara Eklund.

– Reservofficerare kan leda sig själva och andra under svåra förhållande, i tidspress och med ansvar för folks väl och ve. Det är egenskaper som också uppskattas på arbetsmarknaden, säger Robert Boronkay. 

Facket kräver lagändring

Tjänstledigheten som krävs, och kommer att krävas mer framgent, kanske inte är lika uppskattad på arbetsmarknaden. Enligt lagen har arbetsgivaren inte någon skyldighet att ge en anställd reservofficer tjänstledigt för att jobba hos Försvarsmakten, till skillnad mot exempelvis soldater och sjömän. Förbundet Reservofficerarna har krävt lagändring, men ännu har inget hänt på den fronten. 

– Arbetsgivare kan i dag säga nej till tjänstledighet, men slutknorren blir att en arbetsgivare som säger nej har tagit ställning i en för Sverige viktig fråga, säger Robert Boronkay. 

Det är inte bara arbetsgivaren som kan behöva komma att ta ställning – vilken arbetsgivare skulle de själva ta ställning för eller visa lojalitet mot om det kommer till kritan? Om det uppstår en situation där de tvingas välja den ena arbetsgivaren framför den andre? 

– Det är en jättesvår fråga. Det beror nog på var jag behövs mest just då. Det jag gör hos den civila arbetsgivaren är ju inte oviktigt, säger Sara Eklund. 

– Till syvende och sist är det något arbetsgivaren måste hjälpa till med, så att man slipper hamna i en situation där lojalitetsplikten påverkas, säger Robert Boronkay. 

När man har gjort karriär, barnen är nästan vuxna och man har 15–20 år kvar i yrkeslivet – då kommer ofta tankarna på om det är dags att göra något helt annat i livet. Den stora frågan är bara vad. Det är vad Nicolas Jacquemot, doktor i ledarskap och författare, försöker svara på i sin nya bok Meningen med arbetslivet.

➧ I din bok uppmanar du oss till att vi ska våga drömma. Är vi dåliga på det?

– Många av oss är nog väldigt bra på att drömma och föreställa oss saker. Under en middag kan jag slänga ut frågan: ”Om ni inte jobbade med det ni gör, vad skulle ni göra i stället?” Jag tror att nästan alla skulle kunna svara, för de flesta av oss har en tanke. Vi kan drömma, men vi är också duktiga på att lista hindren och avfärda tankarna som orealistiska – att vi är för gamla och saknar rätt utbildning.

➧ Varför harvar vi på i gamla hjulspår trots drömmarna?

– För att man vet vad man har men inte vad man får. Ibland är det så att det inte är tillräckligt illa för att man ska våga kasta sig ut i något nytt. Även om du är trött på arbetsuppgifterna så trivs du med kollegor och gillar att vara en del av det sammanhang som jobbet ger. Det kan vara skönt att bara komma till jobbet, det trygga som du är duktig på. Det är verkligen inget dåligt med det. Men känner du att suget efter det nya är starkare än rädslan att lämna det gamla kan det vara tecken på att det är dags att söka dig vidare.

➧ Om jag känner så men utan att veta exakt vad jag vill – hur tar jag reda på det?

– Börja med att kartlägga dina önskningar – vad vill du ha mer eller mindre av i ditt arbetsliv? Fler utmaningar eller mindre stress? Jobba friare eller ha färre möten? Fokusera sedan på dina styrkor och tänk brett. Fråga en kollega som du känner förtroende för om vad hen tycker att du är bra på, och det kan vara andra saker än vad du själv tänkt. För att hitta drömjobbet ska du utgå från din passion. Hittar du inte det i jobbet, kolla vad du tycker om utanför jobbet. Gillar du naturen kanske du vill ha mer av det i ditt nästa jobb.

➧ Hur ska man våga ta det första steget?

– Titta på delarna som jag just nämnde. Ofta vill man lite för mycket på en gång, ta i stället ett steg i taget. Visualisera målet, men skapa delmål på vägen. Du behöver inte ha bråttom.

➧ Kan man inte bara få vara nöjd, måste man vilja vidare?

– Alla behöver inte byta yrkesbana. Det råder ett slags utvecklingsstress i arbetlivet. Idealet är att du ska vilja vidare inom några år. Och ska du göra karriär är det nästan självklart att slutmålet är att bli chef. Men alla vill ju inte gå den vägen.

– Om man under ett utvecklingssamtal på jobbet får frågan var man ser sig själv om fem år och svarar ”här” kan man nästan få stämpeln som en person helt utan ambitioner. Fast det är lite dubbelt. För egentligen är du drömmen – arbetsgivare vill ju ha lojala och duktiga medarbetare. Man jag upplever ändå att den här normen har börjat bli ifrågasatt, särskilt när man är mitt i livet.

➧ Till sist: Vad är meningen med arbetslivet?

– Det är olika för olika personer. Men många som är mitt i livet börjar ofta fundera på vad som är nästa steg. Vi kan blicka bakåt och ändå ha många år kvar i arbetslivet. I medelåldern är det vanligt med tankar som ”Är detta allt jag ska göra resten av livet? Och gör jag verkligen vad jag vill?”.

– Vi reflekterar ofta kring vad vi vill ha mer eller mindre av i livet. För det är mycket som ändras, vi åldras, barnen blir äldre och flyttar hemifrån och man får mer tid över till annat. Dessutom förväntas vi jobba längre när pensionsåldern höjs. Några extra år i arbetslivet kan ge en möjlighet att studera eller växla karriär. Själv funderar jag som bäst på vad jag vill göra när jag är 60.