Hoppa till huvudinnehåll
Jobbrelationer

Michelle levde 40 år i "fel" kropp

För två år sedan klev IT-teknikern Mats in till sin chef och berättade att han hade bytt namn till Michelle. Vi har träffat Michelle, hennes arbetskamrater och chefer som minns henne som man och nu känner henne som kvinna.
Publicerad
Karl Nordlund
Såväl kollegorna som familjen och släkten stöttade Michelle i transformeringen till kvinna. Utan den supporten hade resan blivit svårare. Karl Nordlund

Vi har stämt möte vid huvudentrén utanför Michelles arbetsplats i centrala Stockholm. Jag har aldrig träffat henne tidigare och letar efter en lång kvinna med manliga ansiktsdrag, i klänning och högklackat, men ser ingen.

Bredvid mig står en annan kvinna och väntar. Efter ett tag förstår jag att det är henne jag stämt möte med, en kvinna av medellängd, knappt sminkad och klädd i byxor och gympaskor. Hon sträcker fram sin hand med perfekt målade naglar och presenterar sig.

När vi tar hissen upp till Michelles kontor skäms jag över min fördomsfulla bild. Ingenting i hennes yttre avslöjar att hon i nästan 40 år levt som man. Hon skrattar när jag påpekar det och berättar att hon nyligen var på en exklusiv klinik i Spanien där hon gjorde en feminiserande ansiktsoperation som tog bort de sista manliga ansiktsdragen.

– Det gick på 21 000 euro men jag hade sparat till det själv, betonar hon.

Innan vi börjar vårt samtal frågar jag om hennes namn som man. Motvilligt säger hon det men tillägger att hon absolut inte vill att jag skriver det. Det namnet är dött. Vi enas om att använda ett fingerat namn,

Mats, när jag skriver om hennes forna jag. Mats Ekman var glad som barn, duktig i skolan, blyg och känsligare än andra pojkar.

– Periodvis blev jag mobbad för att jag inte var lika tuff som de andra grabbarna men jag hade ett fåtal kompisar, mest tjejer. I stort var skoltiden ändå smärtfri. Jag var killen som aldrig gjorde väsen av mig.

Michelle var Mats fram till 40-årsåldern.

– Det är länge. En del känner sig i ”fel” kropp tidigt, för andra kommer det senare.

För Mats kom känslan smygande i tonåren.

– Jag tyckte att tjejkläder var snygga och köpte kjolar och toppar på postorder i smyg. Jag provade dem i mitt rum men gömde dem snabbt för jag kände att det inte var okej. När högen med kläder blev för stor slängde jag allt. Så höll jag på i flera år.

Sin barndom beskriver Michelle som normal. Däremot var känslor något man sällan pratade om hemma. Mamma var hemmafru, pappa ingenjör, det fanns en storebror och en lillasyster. Varje fredag var det familjemiddag i villan i en av Stockholms finare förorter.

I lumpen smälte Mats in bra, festade med sina lumparkompisar och dejtade en och annan tjej. Efter värnplikten fick han så småningom jobb som IT-tekniker. I samma veva fick han också sin första egna lägenhet.

– Jag var överlycklig. Nu kunde jag prova kläder som jag ville.

Han stannade på samma företag i tio år.

– Där mötte jag en av mina bästa vänner.

Han har följt hela min resa och jag umgås än i dag med honom och hans familj.

Jag var så deprimerad att jag ville göra slut på allting – den bilturen kunde ha blivit min sista

År 2011 började Mats sitt nuvarande arbete, med IT-support, samtidigt som högen med kvinnokläder växte hemma. Det var nu den jobbigaste fasen i hans liv tog sin början. Michelle blir tyst, får tårar i ögonen när hon minns och letar efter orden.

– Jag mådde inte alls bra, började hata ”paketet” där nere och försökte gömma undan det så gott det gick. Men det höll inte.

Till slut mådde Mats så dåligt att han på egen hand försökte göra sig av med det han hade mellan benen. Självskadebeteendet föranledde ett antal sjukhusbesök. Bara sjukvården kände till hans psykiska ohälsa. De fick ta hand om hans förtvivlan och hans försök att bli kvitt sitt manliga könsorgan.

– Jag minns speciellt ett sjukhusbesök när jag var så deprimerad att jag ville göra slut på allting. Den bilturen kunde ha blivit min sista, men jag hejdade mig i sista stund.

Depressioner och mörka tankar präglade nu Mats liv konstant. Hans återkommande kontakt med sjukvården resulterade i att han fick börja en könsutredning på Karolinska sjukhuset. Utredningen ledde till en ansökan om namnbyte.

2016 blev Mats folkbokförd som Michelle. Namnbytet gjorde tillvaron något enklare men den känslomässiga resan fortsatte.

Botten nådde Michelle på företagets julfest. Ögonen tåras igen.

– Då hade jag bytt namn men vågade inte berätta det för någon. Jag mådde uselt den kvällen och kände mig så fel i kostym. Morgonen därpå slängde jag den i återvinningen. Det var då jag bestämde mig för att löpa linan ut. Nu skulle jag berätta på jobbet.

Beatrice Jansson var Michelles dåvarande chef. Hon minns händelsen mycket väl.

– Som chef för IT-avdelningen brukade jag ha medarbetarsamtal en gång i veckan. Det var under ett sådant möte som Michelle berättade att hon hade bytt namn. Men hon sa också att hon inte var redo att berätta för andra kollegor. Jag respekterade det såklart. Och Michelle visste att det hon sa skulle stanna mellan oss.

Efter det hade de återkommande samtal.

– Jag märkte att Michelle började må sämre och få självdestruktiva tankar och kände att det var mitt ansvar som chef att inte blunda för sådana signaler. Till slut insåg jag att jag inte längre kunde bära hennes hemlighet själv utan måste bolla med HR. Det förstod hon.

I dag är Beatrice inte längre Michelles chef. Hon har bytt karriär till konstnär, men kontakten har de behållit.

– Vi är båda skönhetsintresserade och byter gärna tips, säger Beatrice och skrattar.

På HR-avdelningen arbetar Elin Nestor. Det var hon som tog emot Michelle efter att Beatrice kontaktat HR. Även hon minns händelsen:

– Jag blev förvånad när Michelle berättade att hon hade bytt namn, jag hade inte varit i en sådan situation tidigare. Men jag blev väldigt imponerad och tagen av hennes historia.

Eftersom Michelle nu hade avslöjat namnbytet för ett fåtal kollegor rådde Elin henne att inte vänta för länge med att berätta för de övriga. Allt för att minska risken för snack i korridorerna.

Mats var blyg och tyst – Michelle är glad, tar plats och har en helt annan självkänsla

– Vi är nästan 200 anställda och jobbar man med IT-support har man dagligen kontakt med väldigt många. Därför var det viktigt att informera samtidigt som det var viktigt att Michelle kände sig redo för det. Min roll blev att stötta henne att våga ta steget.

– Efter några möten beslöt vi att skriva ett mejl till ett 40-tal chefer. Michelle författade mejlet. Vi bestämde att cheferna skulle få mejlet först – sedan var det upp till var och en att besluta om de ville vidarebefordra det till sina medarbetare eller ta upp det på nästa möte.

Elin är övertygad om att kommunikationen till organisationen underlättades tack vare Michelles öppenhet.

– Michelle bifogade en länk där det fanns information för dem som ville veta mer och skrev att hon gärna själv svarade på frågor.

– Det häftigaste var att se hur en ny glädje och livslust tändes i hennes ögon. Man såg verkligen hur en ny människa växte fram.


Michelle tillsammans med HR-chef Elin Nestor.

Även kollegan Emanuel Lundeteg kände Michelle som man.

– När jag fick reda på namnbytet blev jag överraskad, det var inget jag hade anat på förhand. Jag var fascinerad av historien och hade ingenting emot att hon berättade detaljer om hur transformeringen gick till.

I mejlet hade Michelle skrivit att arbetskamraterna fick två månaders frist att vänja sig vid det nya namnet.

– Jag sa fel flera gånger. På den tiden såg Michelle fortfarande ut som en man men ju kvinnligare utseende hon fick, desto lättare blev det.

Emanuel minns att det som slog honom starkast under Michelles transformering var den enorma tolerans och respekt som arbetskamraterna visade.

– Alla var överens om att hon var så modig som hade börjat denna resa. Och så fort någon sa fel namn rättade vi varandra.

Jag frågar Emanuel om det är någon skillnad på Mats och Michelles personlighet.

– Ja utan tvekan! Mats var ganska blyg och tyst och tog liten plats. Lågmäld och nedtonad. Michelle är glad, tar plats och har en helt annan självkänsla och ett annat självförtroende. Det är jättekul att se.

Nu fortsatte transformationen även rent fysiskt. Tack vare hennes tidigare kontakter med sjukvården blev Michelle snabbremitterad till en könsutredning. 2017 fick hon diagnosen könsdysfori, vilket betyder att den fysiska kroppen inte stämmer överens med den könsidentitet man själv upplever. Michelle var med andra ord transsexuell.

Efter diagnosen gick allt väldigt snabbt. Michelle började med hormoner, genomgick en hårtransplantation, gick till en logoped för att träna rösten ljusare och gjorde slutligen själva könsbytet.

Nu återstår bara en enda sak, förklarar Michelle och pekar på sina bröst. När hon ser min förvånande min skrattar hon.

– Ja, jag har fått naturliga bröst tack vare hormonerna. Men jag vill ha dem lite större och då måste det bli implantat.

Vi återvänder till Michelles familj. Positiva reaktioner på jobbet. Men hur gick det hemma? Michelle ler igen.

– Jag berättade det på en familjemiddag. Det är klart att de blev chockade, konstigt vore annat. Mammas första kommentar var: ”Men då kommer du att skaffa bröst nu?” Brorsan mumlade något i stil med att det var mitt liv och att han inte skulle lägga sig i. Syrran var den som började ställa frågor och tyckte att det var intressant. Pappa satt mest tyst.

Även den övriga släkten bemötte Michelle positivt och nyfiket.

– Jag vet att många i min situation inte alls haft samma tur som jag. Samtidigt hoppas jag att tiderna har förändrats. Transsexualism är inte längre lika tabu.

Michelle och jag har träffats flera gånger. Hon berättar att hon älskar sitt nya jag och ser ljust på framtiden.

– Jag hoppas träffa någon eftersom jag är singel.

Och då kommer vi in på den oundvikliga frågan. Är det en man eller en kvinna hon hoppas på att träffa?

– Det spelar faktiskt ingen roll. Men visst vore det trevligt med en man, nu när jag äntligen är en kvinna – på riktigt!

text KATARINA MARKIEWICZ foto KARL NORDLUND

MICHELLE EKMAN

ÅLDER: 47 år.

FAMILJ: Singel.

BOR: Stockholm.

YRKE: IT-tekniker.
 

LÄS MER OM TRANSSEXUALISM

anova.se – specialistcentrum som tillhör Karolinska Universitetssjukhuset och bland annat gör könsidentitetsutredningar.

fpes.se – Föreningen för transpersoner.

transammans.se – Förbundet för transpersoner och närstående.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Jobbrelationer

Hennes tonårsson mördades utanför radhuset

Tülün Tas 18-årige son Emirhan mördades kallblodigt. ”Jag får ingen ro förrän jag vet vem som sköt honom och varför”, säger hon. Jobb och vänner hjälpte henne igenom den akuta fasen.
Petra Rendik Publicerad 4 februari 2026, kl 06:01
”Sorgen går aldrig över, men man lär sig på något vis att leva med den”, säger Tülün Tas, mamma till en son som plötsligt sköts ihjäl på deras uppfart. Foto: Sofia Ekström

För Tülün Tas finns det ett före och ett efter den 25 januari 2022.

Före.

Hon levde ett trevligt och rätt vanligt liv med jobb, vänner, familj och barn.

Som många andra föräldrar föreställde hon sig en framtid där barnen blir självständiga, utbildar sig, skaffar jobb, träffar en partner och ger henne barnbarn. Sonen Emirhan, 18 år fyllda, skulle ta studenten till sommaren. Sedan ville han plugga till flygtekniker.

Efter.

Emirhan skjuts ihjäl på parkeringen utanför familjens radhus i Norsborg i Botkyrka. Dagen han skulle ha tagit studenten läser Tülün upp hans slutbetyg vid graven. Betyg som hade räckt för att komma in på drömutbildningen.

Saknaden stundtals outhärdlig

Det har gått snart fyra år sedan mordet. Saknaden är stundtals outhärdlig men något slags vardag har infunnit sig. På dagarna jobbar Tülün Tas som projektledare på it-företaget Visma. På kvällarna ser hon till att dottern gör sina läxor och att hon äter innan fotbollsträningen.

Jag lever inte längre livet – jag lever med livet. 

Tülün Tas kan skratta igen, men glädjen bottnar inte riktigt i kroppen.

– Du vet, förr kunde jag bli sugen på något sött eller salt, det blir jag sällan nu. Jag lever inte längre livet – jag lever med livet. När Emirhan dog gick något sönder här inne, säger hon och lägger handen över hjärtat.

Det är svårt att prata om sonen och ännu svårare att prata om när han dog. Men hon måste. Emirhan får inte glömmas bort.

Pojkrummet står orört

Han finns överallt i radhuset. På fotografier i vitrinskåpet, på studentskylten som han aldrig fick använda och i pojkrummet som fortfarande står orört. Och den lilla mjukiskudden som han kramat sedan han var liten. Den ligger under täcket i sängen, så att doften av honom ska bevaras.

Tülün Tas kan fortfarande öppna dörren in till rummet för att säga god natt. Emirhan var mammas pojke. Nästan alltid snäll och omtänksam.

– Han var ju också en vanlig tonåring, vi kunde bli osams, men aldrig länge, säger Tülün Tas och ler.

Inte bara en siffra i våldsstatistiken

Hon vill också prata om sin son av en annan anledning. Han får inte bli en siffra i statistiken över de oftast unga män, knappt vuxna, som dött i skjutningar. Bakom varje siffra finns en förtvivlad familj som förlorat en älskad anhörig.

– Det är ju vi som är kvar och måste överleva det som har hänt. Min dotter kan fortfarande inte prata om sin bror.

Första tanken är att han har spillt saft på sig

Kvällen när han dog minns hon glasklart. En lasagne stod färdig i ugnen. Tülün säger åt sonen att äta innan han tar hennes bil till gymmet. Emirhan som precis tagit körkort. Under kvällen har modern regelbunden sms-kontakt med honom. Han svarar som alltid. Vid 23-tiden skriver han att han är på väg hem. 

När han dröjer messar hon igen: ”Var är du?” Hon får aldrig svar.

– Jag går ut på altanen och hör en motor som rusar på parkeringen. Jag går ut och mot ljudet, ser att det är vår bil och jag ropar: ”Emirhan du förstör motorn, gasa inte!”

Hon bankar på bilrutan. Det är mörkt men hon ser att han sitter still med hakan mot bröstet. Det är blött och något rött på överkroppen, hennes första tanke är att han har spillt saft på sig. 

Hon öppnar bildörren och ser att det är blod.

Skrek och påbörjade hjärt- lungräddning 

Tülün Tas skriker efter sin man som kommer ut, även grannarna kommer ut. Tillsammans lyfter de ut Emirhan och påbörjar hjärt- och lungräddning. Hon hör sonen ta tre andetag och tänker att det här kommer att gå bra.

Snart är ambulans och polis på plats, Emirhan förs i väg. Tülün Tas gör sig redo för att följa efter men hon hinner aldrig. En polisbil vänder om några minuter senare och hon får veta att hennes pojke inte lever längre.

Sedan blir allting grått. Hon minns inte mycket från den första tiden.

Vänner och familj försöker få henne att äta 

Den natten fylls radhuset med vänner och familj. De tar hand om det praktiska. Försöker få Tülün att äta och dricka. Hon tror fortfarande att Emirhan när som helst ska kliva in genom dörren. En muslimsk begravning ska ske så snart som möjligt, helst inom två dygn. Emirhan får vänta sex dagar.

Hennes barn har inte bara dött. Utan mördats. Polisen är där, letar efter ledtrådar och stör i sorgen. Men alla vill ha svar. Varför Emirhan? Vem ville döda honom?

Hade aldrig dömts för brott

Han hade aldrig dömts för något brott och såvitt hans mamma vet har han aldrig varit misstänkt för brott.

Frågorna fortsätter att gäcka Tülün Tas. Var det något hon inte såg?

Sonen som svarar varje gång hon ringer, som sköter skolan och tar hand om lillasystern. När skulle han ens ha hunnit begå brott? Samtidigt kan hon bli irriterad på att många undrar om han var kriminell.

Gör det sorgen mindre?

– Spelar det någon roll? Gör det min sorg mindre? Jag vill inte helgonförklara min son, men jag får ingen ro förrän jag vet vem som sköt honom och varför.

Nio månader senare meddelar polisen att de inte kommer någon vart och pausar utredningen. Tülün Tas förtroende för rättsväsendet försvinner den dagen.

Hur överlever man som förälder när ens värsta mardröm inträffar, att ens barn dör? Familjen och vännerna, utan dem hade det inte gått, menar Tülün Tas. De bar henne när det var som mörkast. 

Blev sjukskriven - fick fint stöd av kollegor och chefer

Även jobbet har varit en viktig pusselbit. Kollegorna som kom på begravningen. HR och chefen som regelbundet hörde av sig för att påminna om att ”vi finns här och vi vill hjälpa dig”.

– Det betydde mycket att känna deras närvaro, även om jag i början inte orkade prata. Min chef kunde skicka ett sms med ett hjärta eller där hon skrev ”du behöver inte svara, men jag tänker på dig”.

Tülün Tas var sjukskriven på heltid i lite mer än ett halvår. Under tiden träffade hon regelbundet en psykolog. 

En dag kände hon att något måste förändras. Tankarna malde i huvudet. ”Jag håller på att grubbla ihjäl mig”, sade hon till sin läkare, som föreslog att hon skulle testa att jobba på 25 procent.

– Jag visste inte om det skulle gå, men sade till min chef att jag vill bestämma mina tider utifrån hur jag mår. ”Tänk inte på det, vi löser det”, blev svaret.

Jobbade hemifrån deltid till en början

Hon fick arbeta hemifrån, vilka arbetsuppgifter hon fick minns hon knappt. Efter en tid gick hon upp på halvtid. Nu kände hon att hon ville bli lite pushad, hon ville jobba på riktigt.

– Jag fick börja med ett projekt och sedan blev det ett till. Jag fick en utmanande kund – och det var skönt. För jag behövde känna att jag gör nytta och att det blir ett bra resultat.

Stänger av jobbet på sonens födelsedag och dödsdag

I dag arbetar Tülün Tas heltid. Hon kan styra över sina arbetstider och jobbar enbart hemifrån, även om företagets riktlinjer säger att man helst ska vara på kontoret tre dagar i veckan. Men två gånger varje år – på Emirhans födelsedag och datumet när han mördades – stänger hon ner datorn.

Då kan hon inte fokusera på sitt arbete.

– Saknaden läggs inte åt sidan av att jag arbetar, men jag får rutiner som jag annars tappar så lätt. När jag har semester kan jag vara vaken hela natten och sova hela dagen.

Hur fixar du det?

Tülün Tas får ibland höra andra säga ”hur fixar du det här, jag skulle inte göra det om mitt barn inte fanns längre”. Så tänkte hon också innan den 25 januari 2022.

Några år innan Emirhan dog sköts en 17-åring från trakten också ihjäl. Tülün Tas kände inte familjen, men de var landsmän från Turkiet. Hon besökte pojkens familj efteråt för att beklaga sorgen. När Tülün såg mamman tänkte hon: ”Hur kan hon stå upprätt?”

– Två år senare är jag där själv. Och titta på mig, jag andas och jag har andats sedan dag ett.

SVART STATISTIK

Mellan 2022 och november 2025 skedde 1 186 skjutningar i Sverige, varav 201 personer sköts till döds.

Källa: SVT

Mammorna i våldets skugga, SVT Play

Jobbrelationer

7 julfester som spårade ur

Julfesten på jobbet kan var ett härligt sätt att avsluta året ihop med kollegorna. Eller? Vi har listat sju personalfester som spårat ur totalt.
Petra Rendik Publicerad 18 december 2025, kl 06:01
7 julfester som helt spårade ur. Julbord och festlig stämning på arbetsplatsens julfest – men ibland går det överstyr.
När julfesten spårar ur – från chokladstölder till möbelkastning. Här är sju exempel på personalfester som gick helt över styr Foto: Shutterstock.

Polisen ryckte ut – 6 gånger

När drygt 900 anställda på företaget Jysk skulle ha julfest på hotell Billingehus utanför Skövde 2005 fick polisen rycka hela sex gånger under kvällen. Två av fallen rörde misshandel och en lastbilsstöld kopplades senare ihop med festen. Ledningen förnekade att tillställningen var ovanligt stökig. 
Källa: Sveriges Radio Skaraborg.

Julfest blev chokladstöld

Chokladsuget blev kanske övermäktigt för en chef och några medarbetare på ett smålandsföretag när de hade sin årliga julfest, denna gång i Helsingborg. När festen var över bestämde sig gänget för att stjäla korgar med choklad från en butik. Efter en husrannsakan hittade polisen korgarna på flera av hotellrummen där de anställda bodde. Smålänningarna erkände brottet.
Källa: TT och Aftonbladet

Tafsande chef tog sig friheter

I samband med julfest på EON 2016 lottades det ute en dans med en företagets högsta chefer, en kvinna vann priset. Under tryckaren greppade chefen, enligt vittnen, ett rejält tag om hennes rumpa. Publiken ska ha tystnat när detta skedde. Senare skickade chefen ut ett mejl till samtliga anställda där han bad om ursäkt för sitt beteende. 
Källa: Aftonbladet.

Bajs i vasken på damernas

Polisens julfester, ja där händer det grejer. Under en fest i Hälsingland klev en medarbetare upp på scenen och började dra sexistiska skämt om Metoo. En annan fest som också fick en del uppmärksamhet i media är den hos polisen i Stockholm 2016. Det lämnades bajs i vasken på damtoaletten och använda kondomer vid ett skrivbord i ledningskorridoren.
Källa: Aftonbladet

Snodde lustgas – festade vidare

I december 2009 i samband med personalfest tog fem landstingsanställda in sig i ambulanshallen och vidare in i en reservambulans som används vid stora utryckningar. Där tömde de två tuber lustgas och festade vidare  så pass ordentligt att ambulansen enligt arbetsgivaren inte var i brukbart skick. Tilltaget ledde till både avsked och varningar. 
Källa: Östersundsposten
 

Listade gråt, hångel och ligg

På ett callcenter gjorde några chefer en lista där man förutspådde vilka medarbetare som skulle gråta, hångla och ligga med varandra på jobbets julfest 2014 samt prata om Sverigedemokraterna hela kvällen. Listan ska sen ha legat framme på en chefernas bord för allmän beskådan.
Källa: Aftonbladet.
 

Kastade möbler från fartyg

När ett finskt byggföretag skulle julfesta på kryssningsfartyget Baltic Princess spårade det ur rejält. Bastun fick stängas av eftersom någon eller några kissat i bastuaggregatet och möbler för stora belopp kastades ut från balkongen som hörde till sviten som företaget hyrde. VD:n själv ska ha filmat händelsen och sedan lagt på sitt eget TikTok-konto.
Källa: Hufvudstadsbladet

Jobbrelationer

Julfesterna som spårade ur

Årstiden är här för en av årets jobbhöjdpunkter: Julfesten. Men tänk på att festa ansvarsfullt – det finns fler än ett tillfälle när det gått över styr.
Oscar Broström Publicerad 9 december 2022, kl 06:00
Till vänster: Fotbollsspelaren Dietmar Hamann. Till höger: Personer skålar vid julfest.
Fotbollsspelaren Dietmar Hamann deltog i en omskriven julfest där han fick Adolf Hitlers "Mein Kampf" i julklapp. Foto: Paul Ellis/AP och Shutterstock.

Chefen som gjorde ”ligglista” över anställda

Ett stort callcenter i Sverige laddade för julfest. Då gjorde en av cheferna på företaget en lista över vad som skulle hända, vilka som skulle hångla och vilka som skulle ligga.

– Vi skrev om det som vi trodde oss kunna förutspå skulle hända på julfesten, kommenterade chefen listan, när den blev känd.

Listan blev inte särskilt populär bland de anställda.

– Man gör inte så här som medmänniska och särskilt inte som chef. Det är omoget och väldigt kränkande, sa en medarbetare till Aftonbladet.

Premiärministern hade julfest under lockdown

Huruvida själva julfesten var något över det vanliga lämnar vi därhän, men få julfester har fått så mycket uppmärksamhet som den som ägde rum på 10 Downing Street i London i december 2020.

Samtidigt som Storbritannien var i så kallad ”lockdown” – nedstängning – på grund av pandemin, var det julfest i premiärminister Boris Johnsons boning. När ”partygate” uppdagades blev det en stor skandal som bidrog till att Boris Johnson tvingades avgå som det konservativa partiets ledare och Storbritanniens premiärminister.

Stripshow på äldreboende

Efter sillen, grönkålen och skinkan dök den manliga strippan upp och utförde sin lättklädda show, skriver Hallands-Posten, i en beskrivning av vad som skedde på julfesten för anställda på ett äldreboende.

När bilder från stripshowen på äldreboendet spreds i sociala medier, tog de flesta inblandade avstånd från händelsen.

– Jag tycker inte det är något som hör hemma på en julfest, speciellt inte när man jobbar med vård och omsorg, säger en anställd.

”Någon bajsade i en vask”

Det hör inte till ovanligheterna att polisens julfester blir stökiga, om man ska lita på antalet artiklar som handlar om just det.

Ett exempel är Stockholmspolisens julfest 2016 som ägde rum på personalrestaurangen Plommonträdet.

– Några var uppe i ledningskorridoren och suddade ut direktiv som var skrivna på tavlan. Någon bajsade i en vask inne på damtoaletten och använda kondomer hittades vid ett skrivbord där alla saker var undankastade, säger en anställd.

Fotbollsfesterna

Några av de mest infamösa julfesterna har Premier Leagues välbetalda fotbollsspelare stått för. Under 90- och 00-talet var det nästan regel att de brittiska tabloiderna skrev spaltmeter i december om fylla, slagsmål och tveksamt beteende efter att lagen tagit på sig tomteluvor och härjat runt. Här är några exempel från fotbollstidskriften Four Four Two:

  • Chelsea, 1994: Laget lekte kast med kortväxt person: ”Tanken var att plocka upp en dvärg och kasta iväg honom så långt du kunde”, berättade spelaren Tony Cascarino.
  • Newcastle, 1998: Spelarna gav varandra julklappar. Den tyska spelaren Dietmar Hamann fick Hitlers ”Mein Kampf”. En annan spelare fick ett fårhjärta.
  • West Ham 2001: Den australiensiske spelaren Hayden Foxe klättrar upp på baren, drar ner byxorna och urinerar på alla nedanför.

Spex med automatkarbin

Det kan vara kul med att skämta med varandra och varför inte gå all-in på julfesten?

Det verkar i alla fall ha varit inställningen hos en anställd på en skola i en kranskommun till Malmö. Mannens skämt med en kvinnlig kollega gick ut på att han gömde en automatkarbin-attrapp i hennes bil, hävdade att hon svävade i livsfara och fick henne att följa med till Malmöstadsdelen Rosengård för att göra en vapenaffär med ”juggemaffian”.

Mannen åtalades därefter för bland annat grovt olaga hot mot kvinnan.