Hoppa till huvudinnehåll
Jobbrelationer

Michelle levde 40 år i "fel" kropp

För två år sedan klev IT-teknikern Mats in till sin chef och berättade att han hade bytt namn till Michelle. Vi har träffat Michelle, hennes arbetskamrater och chefer som minns henne som man och nu känner henne som kvinna.
Publicerad
Karl Nordlund
Såväl kollegorna som familjen och släkten stöttade Michelle i transformeringen till kvinna. Utan den supporten hade resan blivit svårare. Karl Nordlund

Vi har stämt möte vid huvudentrén utanför Michelles arbetsplats i centrala Stockholm. Jag har aldrig träffat henne tidigare och letar efter en lång kvinna med manliga ansiktsdrag, i klänning och högklackat, men ser ingen.

Bredvid mig står en annan kvinna och väntar. Efter ett tag förstår jag att det är henne jag stämt möte med, en kvinna av medellängd, knappt sminkad och klädd i byxor och gympaskor. Hon sträcker fram sin hand med perfekt målade naglar och presenterar sig.

När vi tar hissen upp till Michelles kontor skäms jag över min fördomsfulla bild. Ingenting i hennes yttre avslöjar att hon i nästan 40 år levt som man. Hon skrattar när jag påpekar det och berättar att hon nyligen var på en exklusiv klinik i Spanien där hon gjorde en feminiserande ansiktsoperation som tog bort de sista manliga ansiktsdragen.

– Det gick på 21 000 euro men jag hade sparat till det själv, betonar hon.

Innan vi börjar vårt samtal frågar jag om hennes namn som man. Motvilligt säger hon det men tillägger att hon absolut inte vill att jag skriver det. Det namnet är dött. Vi enas om att använda ett fingerat namn,

Mats, när jag skriver om hennes forna jag. Mats Ekman var glad som barn, duktig i skolan, blyg och känsligare än andra pojkar.

– Periodvis blev jag mobbad för att jag inte var lika tuff som de andra grabbarna men jag hade ett fåtal kompisar, mest tjejer. I stort var skoltiden ändå smärtfri. Jag var killen som aldrig gjorde väsen av mig.

Michelle var Mats fram till 40-årsåldern.

– Det är länge. En del känner sig i ”fel” kropp tidigt, för andra kommer det senare.

För Mats kom känslan smygande i tonåren.

– Jag tyckte att tjejkläder var snygga och köpte kjolar och toppar på postorder i smyg. Jag provade dem i mitt rum men gömde dem snabbt för jag kände att det inte var okej. När högen med kläder blev för stor slängde jag allt. Så höll jag på i flera år.

Sin barndom beskriver Michelle som normal. Däremot var känslor något man sällan pratade om hemma. Mamma var hemmafru, pappa ingenjör, det fanns en storebror och en lillasyster. Varje fredag var det familjemiddag i villan i en av Stockholms finare förorter.

I lumpen smälte Mats in bra, festade med sina lumparkompisar och dejtade en och annan tjej. Efter värnplikten fick han så småningom jobb som IT-tekniker. I samma veva fick han också sin första egna lägenhet.

– Jag var överlycklig. Nu kunde jag prova kläder som jag ville.

Han stannade på samma företag i tio år.

– Där mötte jag en av mina bästa vänner.

Han har följt hela min resa och jag umgås än i dag med honom och hans familj.

Jag var så deprimerad att jag ville göra slut på allting – den bilturen kunde ha blivit min sista

År 2011 började Mats sitt nuvarande arbete, med IT-support, samtidigt som högen med kvinnokläder växte hemma. Det var nu den jobbigaste fasen i hans liv tog sin början. Michelle blir tyst, får tårar i ögonen när hon minns och letar efter orden.

– Jag mådde inte alls bra, började hata ”paketet” där nere och försökte gömma undan det så gott det gick. Men det höll inte.

Till slut mådde Mats så dåligt att han på egen hand försökte göra sig av med det han hade mellan benen. Självskadebeteendet föranledde ett antal sjukhusbesök. Bara sjukvården kände till hans psykiska ohälsa. De fick ta hand om hans förtvivlan och hans försök att bli kvitt sitt manliga könsorgan.

– Jag minns speciellt ett sjukhusbesök när jag var så deprimerad att jag ville göra slut på allting. Den bilturen kunde ha blivit min sista, men jag hejdade mig i sista stund.

Depressioner och mörka tankar präglade nu Mats liv konstant. Hans återkommande kontakt med sjukvården resulterade i att han fick börja en könsutredning på Karolinska sjukhuset. Utredningen ledde till en ansökan om namnbyte.

2016 blev Mats folkbokförd som Michelle. Namnbytet gjorde tillvaron något enklare men den känslomässiga resan fortsatte.

Botten nådde Michelle på företagets julfest. Ögonen tåras igen.

– Då hade jag bytt namn men vågade inte berätta det för någon. Jag mådde uselt den kvällen och kände mig så fel i kostym. Morgonen därpå slängde jag den i återvinningen. Det var då jag bestämde mig för att löpa linan ut. Nu skulle jag berätta på jobbet.

Beatrice Jansson var Michelles dåvarande chef. Hon minns händelsen mycket väl.

– Som chef för IT-avdelningen brukade jag ha medarbetarsamtal en gång i veckan. Det var under ett sådant möte som Michelle berättade att hon hade bytt namn. Men hon sa också att hon inte var redo att berätta för andra kollegor. Jag respekterade det såklart. Och Michelle visste att det hon sa skulle stanna mellan oss.

Efter det hade de återkommande samtal.

– Jag märkte att Michelle började må sämre och få självdestruktiva tankar och kände att det var mitt ansvar som chef att inte blunda för sådana signaler. Till slut insåg jag att jag inte längre kunde bära hennes hemlighet själv utan måste bolla med HR. Det förstod hon.

I dag är Beatrice inte längre Michelles chef. Hon har bytt karriär till konstnär, men kontakten har de behållit.

– Vi är båda skönhetsintresserade och byter gärna tips, säger Beatrice och skrattar.

På HR-avdelningen arbetar Elin Nestor. Det var hon som tog emot Michelle efter att Beatrice kontaktat HR. Även hon minns händelsen:

– Jag blev förvånad när Michelle berättade att hon hade bytt namn, jag hade inte varit i en sådan situation tidigare. Men jag blev väldigt imponerad och tagen av hennes historia.

Eftersom Michelle nu hade avslöjat namnbytet för ett fåtal kollegor rådde Elin henne att inte vänta för länge med att berätta för de övriga. Allt för att minska risken för snack i korridorerna.

Mats var blyg och tyst – Michelle är glad, tar plats och har en helt annan självkänsla

– Vi är nästan 200 anställda och jobbar man med IT-support har man dagligen kontakt med väldigt många. Därför var det viktigt att informera samtidigt som det var viktigt att Michelle kände sig redo för det. Min roll blev att stötta henne att våga ta steget.

– Efter några möten beslöt vi att skriva ett mejl till ett 40-tal chefer. Michelle författade mejlet. Vi bestämde att cheferna skulle få mejlet först – sedan var det upp till var och en att besluta om de ville vidarebefordra det till sina medarbetare eller ta upp det på nästa möte.

Elin är övertygad om att kommunikationen till organisationen underlättades tack vare Michelles öppenhet.

– Michelle bifogade en länk där det fanns information för dem som ville veta mer och skrev att hon gärna själv svarade på frågor.

– Det häftigaste var att se hur en ny glädje och livslust tändes i hennes ögon. Man såg verkligen hur en ny människa växte fram.


Michelle tillsammans med HR-chef Elin Nestor.

Även kollegan Emanuel Lundeteg kände Michelle som man.

– När jag fick reda på namnbytet blev jag överraskad, det var inget jag hade anat på förhand. Jag var fascinerad av historien och hade ingenting emot att hon berättade detaljer om hur transformeringen gick till.

I mejlet hade Michelle skrivit att arbetskamraterna fick två månaders frist att vänja sig vid det nya namnet.

– Jag sa fel flera gånger. På den tiden såg Michelle fortfarande ut som en man men ju kvinnligare utseende hon fick, desto lättare blev det.

Emanuel minns att det som slog honom starkast under Michelles transformering var den enorma tolerans och respekt som arbetskamraterna visade.

– Alla var överens om att hon var så modig som hade börjat denna resa. Och så fort någon sa fel namn rättade vi varandra.

Jag frågar Emanuel om det är någon skillnad på Mats och Michelles personlighet.

– Ja utan tvekan! Mats var ganska blyg och tyst och tog liten plats. Lågmäld och nedtonad. Michelle är glad, tar plats och har en helt annan självkänsla och ett annat självförtroende. Det är jättekul att se.

Nu fortsatte transformationen även rent fysiskt. Tack vare hennes tidigare kontakter med sjukvården blev Michelle snabbremitterad till en könsutredning. 2017 fick hon diagnosen könsdysfori, vilket betyder att den fysiska kroppen inte stämmer överens med den könsidentitet man själv upplever. Michelle var med andra ord transsexuell.

Efter diagnosen gick allt väldigt snabbt. Michelle började med hormoner, genomgick en hårtransplantation, gick till en logoped för att träna rösten ljusare och gjorde slutligen själva könsbytet.

Nu återstår bara en enda sak, förklarar Michelle och pekar på sina bröst. När hon ser min förvånande min skrattar hon.

– Ja, jag har fått naturliga bröst tack vare hormonerna. Men jag vill ha dem lite större och då måste det bli implantat.

Vi återvänder till Michelles familj. Positiva reaktioner på jobbet. Men hur gick det hemma? Michelle ler igen.

– Jag berättade det på en familjemiddag. Det är klart att de blev chockade, konstigt vore annat. Mammas första kommentar var: ”Men då kommer du att skaffa bröst nu?” Brorsan mumlade något i stil med att det var mitt liv och att han inte skulle lägga sig i. Syrran var den som började ställa frågor och tyckte att det var intressant. Pappa satt mest tyst.

Även den övriga släkten bemötte Michelle positivt och nyfiket.

– Jag vet att många i min situation inte alls haft samma tur som jag. Samtidigt hoppas jag att tiderna har förändrats. Transsexualism är inte längre lika tabu.

Michelle och jag har träffats flera gånger. Hon berättar att hon älskar sitt nya jag och ser ljust på framtiden.

– Jag hoppas träffa någon eftersom jag är singel.

Och då kommer vi in på den oundvikliga frågan. Är det en man eller en kvinna hon hoppas på att träffa?

– Det spelar faktiskt ingen roll. Men visst vore det trevligt med en man, nu när jag äntligen är en kvinna – på riktigt!

text KATARINA MARKIEWICZ foto KARL NORDLUND

MICHELLE EKMAN

ÅLDER: 47 år.

FAMILJ: Singel.

BOR: Stockholm.

YRKE: IT-tekniker.
 

LÄS MER OM TRANSSEXUALISM

anova.se – specialistcentrum som tillhör Karolinska Universitetssjukhuset och bland annat gör könsidentitetsutredningar.

fpes.se – Föreningen för transpersoner.

transammans.se – Förbundet för transpersoner och närstående.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Jobbrelationer

Expert: Du måste inte berätta om fängelsedom för barnen

Det är alltid okej att sätta gränser och säga: Det här är privat. Det menar Selene Cortes, generalsekreterare för Bufff, Barn och ungdom med förälder eller familjemedlem i fängelse.
Publicerad 30 mars 2026, kl 11:00
Selene Cortes från Bufff ger råd om hur man pratar med barn om en anhörigs fängelsedom.
Att vara öppen kan minska stress och ensamhet – men det är alltid okej att sätta gränser, säger Selene Cortes på Bufff. Foto: Colourbox

Enligt Selene Cortes vill många som uppsöker Bufff ha hjälp med hur de ska prata med sina barn om frihetsberövandet.

– Vi brukar råda att berätta så tidigt som möjligt – barn märker när något inte stämmer. Var ärlig, ljug inte, men anpassa informationen efter barnets ålder och betona att det inte är barnets fel.

Generalsekreteraren menar att det inte finns några krav på att berätta allt för alla.

– Fundera på vem som behöver veta och varför. Det är alltid okej att sätta gränser och säga: Det här är privat. Välj den nivå av öppenhet som känns trygg och hållbar för just dig. Många upplever att vald öppenhet minskar stress och ensamhet, men beslutet är alltid individuellt.

 

Fördomar och stigma kring anhöriga i fängelse kan försvåra

Hon menar att om öppenheten landar väl och det finns förståelse kommer det att innebära en avgörande skillnad.

– Tyvärr vet vi att det inte alltid gör det. Att det finns fördomar och stigma som i stället kan försvåra. Därför spelar arbetsgivaren en stor roll för hur livet för familjen som finns kvar på utsidan kommer att bli.

Vad gäller öppenhet på arbetsplatsen råder Bufff att välja en trygg person, till exempel en chef eller HR, och dela det som är nödvändigt för att få förståelse och rimliga anpassningar.

Stöd på jobbet – våga berätta för rätt person

– Den som är kvar hemma bär ofta ett stort ansvar, praktiskt, känslomässigt och ekonomiskt. Vi möter många som försöker ”hålla ihop allt” själva, samtidigt som belastningen är mycket stor. Att själv få stöd är också ett sätt att vara en bättre vuxen för exempelvis sina barn. Skam och tystnad kan ibland förvärra situationen.

Vald och trygg öppenhet kan minska ensamhet och göra det lättare att få stöd.

– Det finns hjälp att få, man behöver inte klara allt själv.

/Katarina Markiewicz

Det här gäller på jobbet när en anhörig sitter i fängelse

Finns det någon lagstiftning som reglerar vad som gäller när en anställds familjemedlem frihetsberövas?

– Nej, det finns ingen särskild ledighetslag som ger dig rätt att vara ledig för att till exempel besöka en anhörig i fängelset eller för att stötta en vuxen person vid polisförhör. Det är till och med så att om du blir kallad som vittne av domstol är du skyldig att inställa dig – och kan bli hämtad av polis om du inte kommer eller drabbas av vite – samtidigt som det inte finns någon lag som ger dig rätt att vara ledig från arbetet.

– Det enda som finns är förordning om ersättning av allmänna medel till vittnen (1982:805). Den ger dig rätt att få ersättning för inkomstbortfall när du vittnar.

Hur ska man då göra när man behöver vara ledig i ett sådant läge?

– I det akuta skedet när en anhörig blir frihetsberövad brukar många bli sjukskrivna när förhör sker och därefter få ledigt utan lön. Jag har dock aldrig stött på att ett vittne inte har fått ledigt av sin arbetsgivare för att inställa sig.

Vad säger kollektivavtalen?

– Många kollektivavtal innehåller bestämmelser om permission, men det är inte uttryckligen fastslaget vad som gäller när ens partner blir frihetsberövad. Bestämmelserna är ofta öppna och ger en möjlighet till någon dags ledighet med lön för plötsliga och oförutsägbara händelser. Här får man ta en diskussion med sin arbetsgivare.

Den 1 januari utökades rätten att vabba om du behöver möten med socialtjänsten. Syftet med mötet ska då vara ”att utreda om ditt barn behöver skydd eller stöd enligt socialtjänstlagen, till exempel efter en orosanmälan”, skriver Försäkringskassan på sin webbplats.

Föräldrapenning vid rättegång går inte att få. Då måste du ta semester, uppger Försäkringskassan till Kollega.

Källa: Susanna Kjällström, förbundsjurist på Unionen, Försäkringskassan. 

Jobbrelationer

Från Svenssonliv till kris – Lisas man sitter i fängelse

En fredag knackade polisen på Lisas dörr med en husrannsakningsorder. På några timmar rasade hennes tillvaro – och kort därefter dömdes hennes man till fem års fängelse. I dag lever hon med hemligheten på jobbet.
Publicerad 30 mars 2026, kl 06:00
Kamera riktad mot entré på villa, symboliserar polisinsats och husrannsakan.
Polisens ingripande i familjens hem blev startpunkten för en lång rättsprocess – och ett helt nytt liv för Lisa och hennes barn. Foto: Colourbox

Lisa är 42 år och arbetar som administratör på ett företag med ett 70-tal anställda. Fram till för ett år sedan bodde hon tillsammans med sin man Krister och deras två små barn, 3 och 5 år gamla, i ett villaområde i en mellanstor svensk stad. I dag bor hon och barnen kvar i huset, men Krister sitter i fängelse och ska göra det i ytterligare fem år.

Lisa beskriver sitt tidigare liv som ett helt vanligt ”Svenssonliv” med heltidsjobb, hund, villa och Volvo.

Polisens tillslag: dagen som förändrade allt

Hon berättar om dagen då livet förändrades i en handvändning.

– Det var en fredag eftermiddag och jag jobbade hemifrån. Krister var på jobbet och barnen på förskolan när det bankade hårt på ytterdörren. Jag sprang ned, öppnade dörren och flera poliser trängde sig in i hallen och bad mig sätta mig. De visade en husrannsakningsorder och klev in i huset, drog ut lådor, kollade under sängar och öppnade skåp. Vad de letade efter fick jag inte reda på just då.

Lisa berättar att hennes minne från händelsen inte är knivskarpt. Varken hon eller hennes man hade ju varit i närheten av kriminalitet så chocken var stor. Det hon minns är att hon fick ringa sin syster och be om hjälp med hämtningen på förskolan.

 

Fem års fängelse – så började rättsprocessen

För efter en stunds letande hade polisen hittat vad de sökte. Lisa blev förd till häktet för förhör. Det hon inte visste då var att Krister samtidigt hade blivit hämtad på sin arbetsplats. I ett dygn var hon häktad.

Lisa vill inte gå in närmare på vad det var polisen hittade i hemmet mer än att det rörde sig om något som Krister hade lovat förvara åt en bekant. Hon säger att det skett utan hennes vetskap. Så småningom blev hon friad från misstankar, men för Krister blev processen långdragen och mynnade ut i fem års fängelse.

Men låt oss backa bandet till måndagen efter gripandet som egentligen skulle vara en helt vanlig arbetsdag för Lisa.

– När jag släpptes från häktet åkte jag direkt till min syster. Jag var väldigt sliten och orolig eftersom jag grubblade över vad jag skulle säga till barnen, mina vänner, min chef och mina kollegor. Jag hade fortfarande inte heller fått prata med Krister.

Efter att ha resonerat med systern kom hon fram till att hon skulle vara helt öppen inför sin chef och barnens förskolechef. Men till alla andra, förutom sin närmaste familj, sade Lisa att Krister hastigt blivit tvungen att åka på jobb utomlands. Det var inte så konstigt eftersom hans jobb ibland krävde utlandsresor.

 

Stöd på jobbet efter makens fängelsedom

Beslutet att vara transparent inför chefen tog Lisa eftersom hon insåg att hela hennes liv skulle bli förändrat.

– Jag var rödgråten och väldigt nervös när jag klev in på min chefs rum. Extra jobbigt var det eftersom vi precis hade bytt chef, så jag hade ingen aning om hur hon skulle reagera.

Tyvärr blev chefens reaktion inte vad hon hoppats på.

– Jag bad henne att inte säga något till kollegorna. Det lovade hon, men sedan tyckte hon att jag skulle drogtestas. Varför? Jag har aldrig haft drogproblem!

Efter det mötet blev Lisa ännu mer nedbruten och kände att hon inte skulle klara av att jobba. Det var då Karin, en äldre kollega som många på företaget tydde sig till, kom till hennes hjälp.

– Hon var fantastisk, frågade inte vad det handlade om utan erbjöd sig att följa med mig till chefen igen som moraliskt stöd.

Det visade sig vara ett smart drag eftersom chefen hade hunnit fundera och gav Lisa några dagar ledigt så att hon fick landa i det som hänt och kunde börja ordna med allt praktiskt.

– Jag bad också Karin att hälsa mina kollegor att jag gick hem på grund av privata skäl. Just då orkade jag inte prata med någon annan än min familj.

Lisa bokade också ett möte med förskolechefen som gick betydligt bättre.

– Förskolechefen var förstående och sade att hon skulle informera personalen och be dem vara diskreta om vad som hänt.

Hon sade också att de skulle se till att ha extra koll på hur barnen mådde.

Polis och kriminaltekniker på plats vid ett flerfamiljshus.
När polisen slog till mot familjens hem förändrades allt – på några timmar vändes Lisas vardag upp och ner. OBS bilden är tagen vid ett annat polisingripande och har inget med personerna i artikeln att göra. Foto: Johan Nilsson/TT.

Rykten och spekulationer ökade pressen i vardagen

Den närmaste tiden efter Kristers gripande präglades av olika polisförhör och hembesök av socialtjänsten. Av dem fick Lisa numret till Bufff, en organisation som hjälper familjer där ena föräldern har blivit frihetsberövad.

– Bufff var fantastiska och är än i dag ett stort stöd. Där fick jag tips om hur jag skulle prata med barnen, vad jag skulle säga till deras kompisar och föräldrar om de undrade varför barnens pappa aldrig sågs på förskolan längre.

Tiden gick och Lisa fortsatte att säga till utomstående att Krister var på jobb utomlands. De flesta köpte historien, i alla fall till en början. Men därefter blev det allt svårare, berättar Lisa. Grannar frågade och på jobbet började det spridas rykten. Varför vabbar aldrig hennes man?

– Jag började avskärma mig från vänner och kollegor. Vilka kunde jag lita på? Vilka kunde hjälpa mig? Hittills hade jag bara berättat sanningen för två av mina närmaste arbetskamrater som också blivit privata vänner, förutom kollegan Karin som hade hjälpt mig.

Och det var återigen hon som hjälpte Lisa.

– Karin såg att jag var nedstämd och frågade om det fanns något hon kunde göra. Jag berättade att jag tyckte att det var jobbigt med alla spekulationer och rykten på jobbet.

Med tiden upplevde Lisa att stämningen på arbetsplatsen blev bättre. I efterhand fick hon reda på att Karin hade samlat ihop arbetskamraterna och helt enkelt bett dem att sluta spekulera. Hon hade sagt att alla kan råka ut för privata problem och att de borde underlätta för mig i stället för att göra det svårare.

 

Anhöriga till intagna saknar rättigheter i arbetslivet

Att ha sin man i fängelse har varit svårt på många plan, berättar Lisa. Krister satt häktad i sex månader. Under den tiden fick hon och barnen hälsa på honom under övervakning, max 60 minuter per månad.

Mötena var dessutom alltid mitt i veckan, eftersom det var den som övervakade som fick styra. Även andra möten, till exempel med socialtjänsten och själva rättegången, skedde också under ordinarie arbetstid.

– Jag fick använda mina semesterdagar eftersom man som anhörig till en frihetsberövad inte har några rättigheter. Det blev jag ganska tidigt varse.

– Det blir en hel del semesterdagar, men det är i nuläget min enda möjlighet. Och nu har det blivit lite bättre när han sitter på anstalt eftersom vi kan besöka honom på helgerna. Max tre timmar per helg.

Trots allt Lisa varit med om är hennes råd till andra i liknande situation att våga vara öppen inför sin chef och närmaste kollega, eller kollegor.

– Det är väldigt skönt att ha någon på arbetsplatsen som kan stötta och vid behov även avlasta.

Hon tipsar också om att ta kontakt med Bufff om det är barn inblandade.

– Där kan jag vara helt transparent och de har hjälpt mig jättemycket med bra råd och stöttning. Via Bufff har jag också fått träffa andra föräldrar i samma situation.

– Tidigare hade jag fördomar om att alla kriminella och deras anhöriga ser ut på ett visst sätt. Det stämmer ju såklart inte, inser jag nu.

Lisa och Krister heter egentligen något annat.

/Katarina Markiewicz