Enligt Selene Cortes vill många som uppsöker Bufff ha hjälp med hur de ska prata med sina barn om frihetsberövandet.

– Vi brukar råda att berätta så tidigt som möjligt – barn märker när något inte stämmer. Var ärlig, ljug inte, men anpassa informationen efter barnets ålder och betona att det inte är barnets fel.

Generalsekreteraren menar att det inte finns några krav på att berätta allt för alla.

– Fundera på vem som behöver veta och varför. Det är alltid okej att sätta gränser och säga: Det här är privat. Välj den nivå av öppenhet som känns trygg och hållbar för just dig. Många upplever att vald öppenhet minskar stress och ensamhet, men beslutet är alltid individuellt.

Fördomar och stigma kring anhöriga i fängelse kan försvåra

Hon menar att om öppenheten landar väl och det finns förståelse kommer det att innebära en avgörande skillnad.

– Tyvärr vet vi att det inte alltid gör det. Att det finns fördomar och stigma som i stället kan försvåra. Därför spelar arbetsgivaren en stor roll för hur livet för familjen som finns kvar på utsidan kommer att bli.

Vad gäller öppenhet på arbetsplatsen råder Bufff att välja en trygg person, till exempel en chef eller HR, och dela det som är nödvändigt för att få förståelse och rimliga anpassningar.

Stöd på jobbet – våga berätta för rätt person

– Den som är kvar hemma bär ofta ett stort ansvar, praktiskt, känslomässigt och ekonomiskt. Vi möter många som försöker ”hålla ihop allt” själva, samtidigt som belastningen är mycket stor. Att själv få stöd är också ett sätt att vara en bättre vuxen för exempelvis sina barn. Skam och tystnad kan ibland förvärra situationen.

Vald och trygg öppenhet kan minska ensamhet och göra det lättare att få stöd.

– Det finns hjälp att få, man behöver inte klara allt själv.

/Katarina Markiewicz

Lisa är 42 år och arbetar som administratör på ett företag med ett 70-tal anställda. Fram till för ett år sedan bodde hon tillsammans med sin man Krister och deras två små barn, 3 och 5 år gamla, i ett villaområde i en mellanstor svensk stad. I dag bor hon och barnen kvar i huset, men Krister sitter i fängelse och ska göra det i ytterligare fem år.

Lisa beskriver sitt tidigare liv som ett helt vanligt ”Svenssonliv” med heltidsjobb, hund, villa och Volvo.

Polisens tillslag: dagen som förändrade allt

Hon berättar om dagen då livet förändrades i en handvändning.

– Det var en fredag eftermiddag och jag jobbade hemifrån. Krister var på jobbet och barnen på förskolan när det bankade hårt på ytterdörren. Jag sprang ned, öppnade dörren och flera poliser trängde sig in i hallen och bad mig sätta mig. De visade en husrannsakningsorder och klev in i huset, drog ut lådor, kollade under sängar och öppnade skåp. Vad de letade efter fick jag inte reda på just då.

Lisa berättar att hennes minne från händelsen inte är knivskarpt. Varken hon eller hennes man hade ju varit i närheten av kriminalitet så chocken var stor. Det hon minns är att hon fick ringa sin syster och be om hjälp med hämtningen på förskolan.

Fem års fängelse – så började rättsprocessen

För efter en stunds letande hade polisen hittat vad de sökte. Lisa blev förd till häktet för förhör. Det hon inte visste då var att Krister samtidigt hade blivit hämtad på sin arbetsplats. I ett dygn var hon häktad.

Lisa vill inte gå in närmare på vad det var polisen hittade i hemmet mer än att det rörde sig om något som Krister hade lovat förvara åt en bekant. Hon säger att det skett utan hennes vetskap. Så småningom blev hon friad från misstankar, men för Krister blev processen långdragen och mynnade ut i fem års fängelse.

Men låt oss backa bandet till måndagen efter gripandet som egentligen skulle vara en helt vanlig arbetsdag för Lisa.

– När jag släpptes från häktet åkte jag direkt till min syster. Jag var väldigt sliten och orolig eftersom jag grubblade över vad jag skulle säga till barnen, mina vänner, min chef och mina kollegor. Jag hade fortfarande inte heller fått prata med Krister.

Efter att ha resonerat med systern kom hon fram till att hon skulle vara helt öppen inför sin chef och barnens förskolechef. Men till alla andra, förutom sin närmaste familj, sade Lisa att Krister hastigt blivit tvungen att åka på jobb utomlands. Det var inte så konstigt eftersom hans jobb ibland krävde utlandsresor.

Stöd på jobbet efter makens fängelsedom

Beslutet att vara transparent inför chefen tog Lisa eftersom hon insåg att hela hennes liv skulle bli förändrat.

– Jag var rödgråten och väldigt nervös när jag klev in på min chefs rum. Extra jobbigt var det eftersom vi precis hade bytt chef, så jag hade ingen aning om hur hon skulle reagera.

Tyvärr blev chefens reaktion inte vad hon hoppats på.

– Jag bad henne att inte säga något till kollegorna. Det lovade hon, men sedan tyckte hon att jag skulle drogtestas. Varför? Jag har aldrig haft drogproblem!

Efter det mötet blev Lisa ännu mer nedbruten och kände att hon inte skulle klara av att jobba. Det var då Karin, en äldre kollega som många på företaget tydde sig till, kom till hennes hjälp.

– Hon var fantastisk, frågade inte vad det handlade om utan erbjöd sig att följa med mig till chefen igen som moraliskt stöd.

Det visade sig vara ett smart drag eftersom chefen hade hunnit fundera och gav Lisa några dagar ledigt så att hon fick landa i det som hänt och kunde börja ordna med allt praktiskt.

– Jag bad också Karin att hälsa mina kollegor att jag gick hem på grund av privata skäl. Just då orkade jag inte prata med någon annan än min familj.

Lisa bokade också ett möte med förskolechefen som gick betydligt bättre.

– Förskolechefen var förstående och sade att hon skulle informera personalen och be dem vara diskreta om vad som hänt.

Hon sade också att de skulle se till att ha extra koll på hur barnen mådde.

Rykten och spekulationer ökade pressen i vardagen

Den närmaste tiden efter Kristers gripande präglades av olika polisförhör och hembesök av socialtjänsten. Av dem fick Lisa numret till Bufff, en organisation som hjälper familjer där ena föräldern har blivit frihetsberövad.

– Bufff var fantastiska och är än i dag ett stort stöd. Där fick jag tips om hur jag skulle prata med barnen, vad jag skulle säga till deras kompisar och föräldrar om de undrade varför barnens pappa aldrig sågs på förskolan längre.

Tiden gick och Lisa fortsatte att säga till utomstående att Krister var på jobb utomlands. De flesta köpte historien, i alla fall till en början. Men därefter blev det allt svårare, berättar Lisa. Grannar frågade och på jobbet började det spridas rykten. Varför vabbar aldrig hennes man?

– Jag började avskärma mig från vänner och kollegor. Vilka kunde jag lita på? Vilka kunde hjälpa mig? Hittills hade jag bara berättat sanningen för två av mina närmaste arbetskamrater som också blivit privata vänner, förutom kollegan Karin som hade hjälpt mig.

Och det var återigen hon som hjälpte Lisa.

– Karin såg att jag var nedstämd och frågade om det fanns något hon kunde göra. Jag berättade att jag tyckte att det var jobbigt med alla spekulationer och rykten på jobbet.

Med tiden upplevde Lisa att stämningen på arbetsplatsen blev bättre. I efterhand fick hon reda på att Karin hade samlat ihop arbetskamraterna och helt enkelt bett dem att sluta spekulera. Hon hade sagt att alla kan råka ut för privata problem och att de borde underlätta för mig i stället för att göra det svårare.

Anhöriga till intagna saknar rättigheter i arbetslivet

Att ha sin man i fängelse har varit svårt på många plan, berättar Lisa. Krister satt häktad i sex månader. Under den tiden fick hon och barnen hälsa på honom under övervakning, max 60 minuter per månad.

Mötena var dessutom alltid mitt i veckan, eftersom det var den som övervakade som fick styra. Även andra möten, till exempel med socialtjänsten och själva rättegången, skedde också under ordinarie arbetstid.

– Jag fick använda mina semesterdagar eftersom man som anhörig till en frihetsberövad inte har några rättigheter. Det blev jag ganska tidigt varse.

– Det blir en hel del semesterdagar, men det är i nuläget min enda möjlighet. Och nu har det blivit lite bättre när han sitter på anstalt eftersom vi kan besöka honom på helgerna. Max tre timmar per helg.

Trots allt Lisa varit med om är hennes råd till andra i liknande situation att våga vara öppen inför sin chef och närmaste kollega, eller kollegor.

– Det är väldigt skönt att ha någon på arbetsplatsen som kan stötta och vid behov även avlasta.

Hon tipsar också om att ta kontakt med Bufff om det är barn inblandade.

– Där kan jag vara helt transparent och de har hjälpt mig jättemycket med bra råd och stöttning. Via Bufff har jag också fått träffa andra föräldrar i samma situation.

– Tidigare hade jag fördomar om att alla kriminella och deras anhöriga ser ut på ett visst sätt. Det stämmer ju såklart inte, inser jag nu.

Lisa och Krister heter egentligen något annat.

/Katarina Markiewicz