– Det är lätt att hitta svarta fläckar på en vit skjorta, men den är fortfarande vit.

Det säger Christo Conradie, talesman för Vinpro, en intresseorganisation för sydafrikanska vinproducenter, under ett möte med bland andra dåvarande handelsminister Ann Linde (numera utrikesminister).

Ministern har kommit med sitt följe till vingården Mulderbosch i Kapprovinsen, Sydafrika, bland annat för att höra om det samarbetsprojekt – Memorandum of understanding, som Systembolagets Unionenklubb initierade efter dokumentärfilmen Bittra druvor.

Läs mer: Lite mindre bittra druvor i Sydafrika

Unionens internationella chef, Magnus Kjellsson är också på plats tillsammans med samarbetsparterna Robert Adrell från Systembolagsklubben och internationella livsmedelsfederationen IUF:s representant Mopholosi Morokong.

MOU-gänget (Kjellsson, Morokong, Adrell) träffar dåvarande handelsminister Ann Linde i Kapregionen.  Foto: Johanna Rovira

Frågan är om skjortan faktiskt var vit ursprungligen – på landsbygden har inte mycket hänt sedan demokratin infördes och apartheidsystemet avskaffades. De som arbetade på vinfälten fick tidigare vin till varje måltid och trots att dopsystemet, som det kallades, är förbjudet är alkoholismen bland de anställda på vingårdarna utbredd.

– Alkoholismen är det som drabbar en hårdast när man besöker vinarbetarnas bostäder, säger Magnus Kjellsson.

– Vi kan inte ignorera att det finns stora problem i den här sektorn. Det finns obeboeliga hus, det finns alkoholism, men det finns också hopp och arbetsgivare som har hjärtat på rätta stället, säger Mopholosi Morokong.

Så det finns vita fläckar på den svarta skjortan och enligt samarbetsparterna kring överenskommelsen Memorandum of understanding, MOU, finns det fler tecken som tyder på att saker och ting förändrats till det bättre.

Mulderbosch kan mycket väl vara en av de vita fläckarna med hjärtat på rätt ställe. Här är facket en naturlig samarbetspartner – arbetsgivaren säger sig uppskatta att ha någon att förhandla med. Vi träffar åtminstone en arbetare som fått bo kvar i sitt hus efter pensionen och som tar emot sin förre arbetsgivare med ett brett leende när denne kommer för att få råd om potatisodling.

Gwen Meyer, förtroendevald på Mulderbosch. Foto: Johanna Rovira

Vi har hört historier om fackföreningsfolk som klätt ut sig till präster för att få komma in

När förtroendevalda Gwen Meyer får frågan om vi kan få se var vinarbetarna jobbar, meddelas chefen bara i förbigående – inte som på många arbetsplatser i Sverige, där arbetsplatsbesök nödvändigtvis ska förberedas, bekräftas och övervakas av kommunikatörer eller HR-personer.

På en annan farm är grinden låst. Det är den verklighet facken ofta möter när de åker ut för att värva eller hjälpa medlemmar.

– Vi har hört historier om fackföreningsfolk som klätt ut sig till präster för att få komma in, säger Robert Adrell.

Det finns en ömsesidig misstro och rädsla mellan fack och arbetsgivare. Men parterna måste börja prata med varandra om man ska lösa alla de problem man står inför, menar MOU-gänget. 

Ett av dessa problem är att fackförbunden är små och lägger alltför mycket krut på att strida inbördes i stället för att gå ihop och få mer tyngd bakom sina krav.

– Facken är splittrade, alla vill vara ledare, de har ännu inte nått insikten att de måste vara enade, säger Mopholosi Morokong

– Vi kan inte slåss för arbetarna om vi slåss sinsemellan, säger Idah Williams, tjänsteman på fackförbundet FAWU.

Mindre än fem procent av vinarbetarna är organiserade överhuvudtaget, delvis för att facken har svårt att nå otillgängliga gårdar, men ofta av rädsla för repressalier. Till exempel blev en fackligt aktiv vinarbetare som i höstas uttalade sig kritiskt om sin arbetsgivare i svenska fackförbundstidningen Arbetet, nyligen avskedad.

Föreningsfriheten kringgås också genom att vissa vinproducenter har bildat arbetskommittéer för att blidka storköpare som Systembolaget. MOU-gänget gör resolut tummen ner för dessa.

– En kommitté är inte samma sak som ett fackförbund. Facket är oberoende, det är inte en kommitté, säger Mopholosi Morokong, och de moltigande kommittémedlemmar vi träffar på en vingård, bekräftar genom sin tystnad, Morokongs invändningar.

Josefin Ngwata i sitt kök. Foto: Per-Anders Pettersson

Änkan Josefin Ngwata, som städar på ett vineri utanför Rawsonville i Kapprovinsen, har en månadslön på 2 800 rand, motsvarande 1 850 kronor. Hon betalar ingen hyra för bostaden, ett rum och kök som hon delar med sina tre barn, men betalar 300 rand i månaden för elen.

– Sedan är det skolavgifter, uniform, böcker – allt kostar. Min äldsta pojke gick ut gymnasiet och skulle vilja studera vidare, men det finns inga pengar. Hade jag haft 3 500 rand skulle det göra stor skillnad, säger hon.

– Vi har löneförhandlingar varje år, men problemet är att vi aldrig får träffa ägaren, utan förhandlar via tredje part, säger Idah Williams.

Arbetsgivarna använder sig ofta av inhyrda HR-konsulter när de ska förhandla med facket. Delvis för att de är osäkra på lagarna, men också för att de vill slippa befatta sig, enligt Idah Williams. Problemet är bara att de inhyrda konsulterna försörjer sig på konflikter så det finns misstankar om att de snarare eldar på konflikter än försöker lösa dem på bästa sätt.

– Ibland ger konsulterna råd som är direkt olagliga, säger Idah Williams.

– Om fack och arbetsgivare kunde tala direkt med varandra och låter bli att smutskasta varandra, behövs inga konsulter, säger Mopholosi Morokong.

Vid mötet med handelsministern på Mulderbosch är vinproducenternas talesman inne på samma linje:

– Vi vill ha föreningsfrihet, vi vill ha samtal, men om vi kastar sten på varandra är det svårt att sätta sig ner och prata, sade Christo Conradi.

Alla parter MOU-gänget träffar, förklarar att de är öppna för dialog, men vad det leder till återstår att se. Vinproducenterna anser att Systembolaget betalar för dåligt för det sydafrikanska vinet, att de inte har råd att höja de anställdas löner och tillmötesgå fackens krav på rent vatten, sjuktransporter, bra bostäder med mera.

Men Systembolaget är inte vinstdrivande och har inget intresse av att betala för lite för vinet – till syvende och sist är det är det efterfrågan hos svenska vinkonsumenterna som avgör priset.  

– Det kommer aldrig att finnas några ursäkter för dåliga arbetsförhållanden och låga löner, konstaterade Anne Linde.

Fotnot: Reportaget från Sydafrika har finansierats genom ett stipendium från organisationen Union to Union.