Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Vilken nytta gör facket vid trakasserier?

Läste i förra numret av Kollega om en kvinna som blivit uppsagd och var missnöjd med sin fackliga representant. Jag måste uttrycka min beundran och respekt för att ni vågar publicera så självkritiska artiklar!

Min situation var inte helt olik kvinnans i berättelsen, jag blev så knäckt av all mobbning, alla trakasserier och den totala avsaknaden av fackligt agerande att jag till slut sa upp mig.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Jag beskrev situationen för tidningen Chef, men där har man inte ens kommenterat händelserna. Jag har därefter sagt upp mitt medlemskap, empati får jag av mina vänner helt gratis så varför betala dyr medlemsavgift för samma sak?

Här är historien i korta drag. Kanske kan den vara en väckarklocka för andra förbund och deras medlemstidningar och kanske kan den ge inspiration till andra som befinner sig i liknande situationer. Livet är för kort för att bara göra sådant man måste, det är inte ens tillräckligt långt för att vi ska hinna med det vi verkligen vill, har någon klok människa sagt. Så sant.

Det började med en svår cancer för drygt 10 år sedan. Som hög chef och utrustad med den kvinnliga duktighetsgenen, stressade jag mig igenom såväl strålbehandlingar som operationer och började jobba hemifrån endast tre veckor efter en av de mest omfattande operationer man kan genomgå (transplantationer undantagna). Efter ytterligare en månad började jag jobba deltid och ett par månader senare på heltid. Sviterna efter cancern var mycket svåra och efter tio år med dessa biverkningar och allvarliga men gick jag in i väggen. Man kan inte leva under grav stress hur länge som helst och flertalet deltidssjukskrivningar gjorde bara saken värre. Är man välavlönad chef förväntas man klara sitt heltidsjobb (drygt) även på en halvtid. I slutet av november 2007 blev jag sjukskriven på heltid. Det var sura miner från min chef, tillika vd, och det första jag uppmanades göra var en delegeringslista över nuvarande och kommande uppdrag. På första sjukskrivningsdagen. Inget hämta andan här inte. Plikttroget gjorde jag detta, utan kommentar från chefen. Månaderna gick, chefen gjorde hembesök för att meddela att han skulle skriva veckorapporter så att jag kunde hålla mig uppdaterad. Däremot skulle jag inte förvänta mig att bli tillfrågad om beslut som gällde min personal eller mina ansvarsområden, fick jag veta. Frampå vårkanten blev jag kontaktad av Försäkringskassan. Jag hade blivit ett "case" och skulle utredas och rehabiliteras. Arbetsgivaren blev också kontaktad för att berätta vilka arbetsuppgifter man kunde erbjuda mig under rehabiliteringen. Chefen gjorde nytt hembesök och kom med de mest märkliga förslag till arbetsuppgifter, som jag snabbt tog ur honom. Vid sidan av min arbetsledarroll har jag genom åren haft en rad självständiga projekt och dem såg jag inga skäl att sluta driva, tvärtom skulle de vara en mycket bra start inför återgången i arbete. Veckorapporterna kom tre-fyra gånger för att sedan bli månadsrapport för att sedan upphöra helt. Jag hade dock tillgång till min jobb-mejl och kunde följa arbetet på mina avdelningar någorlunda.

Jag var helt sjukskriven under sju månader. Inga blommor, inga krya-på-dig-kort. Inte ett enda uppmuntrande ord kom från företaget under denna tid. Mina närmaste medarbetare kom dock med glada tillrop och sa att de saknade mig.

Den 1 juli skulle jag börja jobba 25%. Dagarna innan detta datum kom chefen ånyo på hembesök. Ärendet var att jag skulle skriva på ett nytt anställningskontrakt med innebörden; halva lönen, slopade förmåner (extra semestervecka, pensionsförsäkring och förmånsbil) och nya arbetsuppgifter. Jag skulle skriva på avtalet redan andra arbetsveckan (chefen var upptagen min första vecka på jobbet). Jag svarade att jag inte alls tänkte skriva under något nytt avtal, i synnerhet inte innan rehabiliteringen kunnat utvärderas. Samma dag kontaktade jag Ledarna. Min första arbetsdag efter sju månaders sjukskrivning gick åt till att städa mitt rum och leta efter försvunna tillhörigheter, både personliga och andra. Det kändes inte så värst välkomnande.

Chefsförhandlaren hos Ledarna sa "Du ska inte vara kvar där och det ska bli dyrt för dem att bli av med dig" och det var ju förtroendeingivande. Jag kände att jag hade stort stöd. Den känslan gick ganska snabbt över. Under månaderna som följde kunde jag konstatera att en arbetsgivare kan bete sig i princip hur som helst mot sina anställda, utan att det blir några påföljder.

Man bjöd hela personalen på studieresa till utlandet, dock inte mig.

Man försökte tvinga mig att skriva på nytt anställningsavtal pga min sjukskrivning. Vid den fackliga förhandlingen med arbetsgivarrepresentanter fick jag föra min egen talan. Chefsförhandlaren kom inte ens ihåg mitt namn.

Man bröt mot de överenskommelser som träffades vid facklig förhandling, chefsförhandlaren sa att det inte var tillräckligt allvarligt för att påtala.

Man plockade bort arbetsuppgifter jag tilldelats, utan att ange orsak.

Man kallade till möten de dagar jag inte var på kontoret.

Man genomförde en omorganisation och tog bort min tjänst, utan att informera eller förhandla om förflyttningen.

Man flyttade mig till ett annat rum under julledigheten, utan att informera mig om saken.

Man bröt upprepade gånger mot upprättad rehab-plan.

Detta är endast ett litet urval av vad jag utsattes för under sensommaren och hösten 2008. I december 2008 orkade jag inte längre. Ledarna utgjorde inget stöd, chefsförhandlaren sa bara "usch, så där kan du inte ha det" och "nu har han snart passerat gränsen" och "nu får vi ta i med hårdhandskarna" och "stackars dig" men man gjorde ingenting.

Jag kontaktade företagshälsovården som sa usch och fy och sjukskrev mig på heltid och rådde mig att byta arbete. Så klart de gav mig det rådet, de är ju avlönade av arbetsgivaren...

Jag kontrakterade en arbetsrättsjurist (kostnad 15 000 kronor) som sa att vi hade ett solklart fall, men jag backade från en juridisk tvist. Orken räckte inte till.

Jag har haft god kontakt med ett antal förtroendevalda i vår styrelse. Flera av dem informerades, både av mig och ryktesvägen, om vad som pågick men ingen ingrep. "Det vore att ställa ett misstroende mot vd och vi har mycket stort förtroende för honom." var en kommentar. En annan var "vi kan ju inte agera eftersom vi inte känt till att detta har förekommit". Nej, men nu vet ni, svarade jag på det, men pratade för döva öron. Obehagligheter vill man inte bli inblandad i, särskilt inte om man är vald och kan petas från sin stol när som helst.

I mitten av januari stod varken jag eller familjen ut längre. Jag sa upp mig till min arbetsgivares stora glädje. Jag meddelade Ledarnas chefsförhandlare som två veckor senare kommenterade det hela med: "Hur går det?". Man kan undra till vad nytta man betalar sin medlemsavgift. Jag tecknade också en inkomstförsäkring men fick sedan reda på att den gäller inte om man säger upp sig själv.

Arbetsgivaren ville ordna med en "rejäl avtackning". Den var ett rent skämt, om man är lagt åt det hållet. Den var en skymf, är en bättre beskrivning. Efter 20 års anställning serverar man gräddtårtor på udda pappassietter. Månaden innan avtackades en växeltelefonist med avsevärt färre anställningsår. Då var det champagne, snittar från cateringfirma, blommor, rosetter och tjusiga paket. Ända in i det sista roade man sig alltså med sin gemena mobbning. Och i betygets slutkläm står det "Hon har en mycket uppskattad och närvarande chef" vilket väl säger lite om chefens uppfattning om sig själv.

Så kan det gå till i landet som sägs ha den absolut bästa anställningstryggheten i världen...

Nu är jag min egen chef men att starta eget i den värsta lågkonjunkturen i mannaminne är inte det lättaste. Hur jag mår? Mycket bättre än på väldigt väldigt länge. Och detta trots att trakasserierna ännu inte upphört; personalchefen skickar fortfarande meterlånga mejl med en massa oväsentligheter...
//Nybliven frilans

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson