Satt för en stund sedan och bläddrade i makens Kollega, själv läser jag som ST-medlem, ST-Press.   Det var med viss vånda jag bläddrade denna gång. Som "nyarbetslös" (jag hör till de ca 30% som har fått lämna Arbetsmiljöverket under året, dryga 30 års anställning räckte inte) blir man ju lätt lite känslig för artiklar som tar upp olika aspekter på arbetslivet.  

Men - så kom då Majas krönika, och den gjorde mig så väldigt glad! Det är så skönt när någon annan plösligt sätter ord på det man själv försöker men inte riktigt lyckas med - och kanske ligger Alliansens nytolkning av begreppet Utanförskap lite för nära mig för att jag ska kunna hålla mig neutral  -  jag vet inte.  

Maja - du har ju helt rätt!! Hur kan man bara tänka tanken att använda det ordet på detta sätt? För precis som du säger - att vara utanför samhället är för mig något helt annat. Jag pratar ibland med en Situation Stockholmförsäljare som jag köper tidningen av - inte ens han tycker att han är speciellt utanför - "inte nu längre".   När Alliansens affischer i våras syntes över hela stan, och jag för första gången läste ordet, inte ens då så förstod jag att det var mig de pratade om! Jag - med full ersättning från a-kassan samt tillägg från Trygghetssiftelsen. Med radhus, sommarstuga, bil och segelbåt, amorteringar och Tv-licens, man och barn, mat på bordet och välfyllda bokhyllor, sparkonton och fonder. Jag - som enligt en artikel jag läste tidigare i år, hör till de 98% rikaste i världen - även den dag jag ev blir uteliggare - det räcker nämligen med att bo i Sverige för att kvala in i den gruppen.  

Som flitig tidningsläsare så läste jag också rätt nyligen (intervju med Dan Josephsson, tror jag) att Alliansen använder begreppet Utanförskap för att de tycker att socialgrupper är förlegat. Helt enkelt vill få oss att ta vilket McDonaldsjobb som helst (inget ont om dem - men de ska ju vara genomgångsjobb och/eller extrajobb för studenter, inget annat) för att slippa känna, ja just det - Utanförskap.  

 Min 17-åring skrattar rått när jag säger att "om det inte blir någon annan lösning så får jag väl söka mig dit" "Du är alldeles för gammal (53 år) de kommer aldrig att anställa dig där!"   Så - jag funderar vidare på varför man alltid tycks vilja hitta "individuella lösningar på kollektiva problem" som t ex lågkonjunkturer och arbetslöshet - men under tiden   Ett stort tack för trösten!   
Ylva Wadell