Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Vem vill inte glo på frun?

I artikeln om diskriminering av äldre på arbetsmarknaden (Kollega nr 8 -11, sid 6-11) säger Michael Strauss, grundare av bemaningsföretaget Govetaran följande: "Fler och fler inser att de inte vill sitta och kolla på sin fru i 30 år från det att de fyller 60 år. De kanske inte vill stå vid löpande bandet och montera lastbilar när de är 75, men de vill jobba några gånger i veckan och kunna äta lunch med polarna."
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Själv så kollar jag gärna på min fru i all oändlighet. Förutom att titta på sin fru så kan man också komma ihåg att det är en levande, tänkande, kännande varelse som man förhoppningsvis också älskar... och pratar med... och delar livet... och sina känslor med. När man läser Michael Strauss ord får man (inte så) indirekt bilden av att en fru är ett prydnadsföremål man har i hemmet och blir trött på när man tittat tillräckligt länge. Jag undrar också om det bara är män som jobbar efter de fyllt 60 eller är det också kvinnor som "inte vill sitta och kolla på sina gubbar i 30 år från det att de fyllt 60"?  Eller finns det till och med män som lever med män och kvinnor som lever med kvinnor? Jag trodde vi hade kommit längre i vårt medvetande och i jämställdheten.

Är det inte dags att vi börjar sprida kärlek, värme och sammanhållning istället för att separera grupper, människor, kön? Separationen separerar oss också från oss själva och vi har möjligheten att välja ett helt annat förhållningsätt till livet, ett förhållningsätt som för oss samman istället för att splittra! 
//Ronald Heu

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson