Själv så kollar jag gärna på min fru i all oändlighet. Förutom att titta på sin fru så kan man också komma ihåg att det är en levande, tänkande, kännande varelse som man förhoppningsvis också älskar... och pratar med... och delar livet... och sina känslor med. När man läser Michael Strauss ord får man (inte så) indirekt bilden av att en fru är ett prydnadsföremål man har i hemmet och blir trött på när man tittat tillräckligt länge. Jag undrar också om det bara är män som jobbar efter de fyllt 60 eller är det också kvinnor som "inte vill sitta och kolla på sina gubbar i 30 år från det att de fyllt 60"? Eller finns det till och med män som lever med män och kvinnor som lever med kvinnor? Jag trodde vi hade kommit längre i vårt medvetande och i jämställdheten.
Är det inte dags att vi börjar sprida kärlek, värme och sammanhållning istället för att separera grupper, människor, kön? Separationen separerar oss också från oss själva och vi har möjligheten att välja ett helt annat förhållningsätt till livet, ett förhållningsätt som för oss samman istället för att splittra!
//Ronald Heu
