Visst har man som person ett ansvar vad man gör, men när man väl är medlem med sitt riktiga namn på Facebook, då har man skänkt bort all information och äganderätt till Facebook. Nästa fråga, har man då läst användarvillkoren? Där framgår det att vem som helst får kopiera information och bilder från alla sidor och använda dem på sin egen sida. Facebook har till och med rätt att sälja informationen till tredje part under förutsättning att "vi på Facebook tror att du ger ditt medgivande". Detta står klart och tydligt i villkoren som enbart finns på engelska. Alla översättningar från engelskan är inte giltiga då huvudservern är placerad i California, USA.
Kort och gott kan man säga att en "kopierad profil" är fullt tillåten enligt Facebook regler. Sedan när det handlar om personliga uppgifter så ska man naturligtvis tänka på det man ger ut, både som företag och privatperson, för man skänker bort allt man skriver till Facebook och de har full frihet att göra vad de vill med materialet, all text, bilder, videosekvenser, ja allt som finns på Facebook ägs av dem inte av dig som publicerat det. Har företagare och privatpersoner tänkt på den punkten i användarvillkoren?

Det verkar inte som det då man utger sig totalt på denna märkliga sida. För att ta ett exempel har jag själv sökt arbeten inom IT världen och på grund av tunga meriter gått nästan i mål. På sista mötet där man egentligen ska börja prata om ett anställningsavtal så kommer istället saken upp på bordet, "jag har Googlat ditt namn" eller "jag har sett vad du skriver på Facebook" och sedan avslutar man med "därför går vi inte vidare med dig". Sedan är allt över.

Bara ett problem, jag är inte med i Facebook! Finns inget som talar till min nackdel någonstans i andra media på nätet heller. Det här leder in på nästa viktiga del. Chefer har fritt val att välja vilken person som ska anställas så länge man inte frångår bland annat diskrimineringslagen samt LAS. Men som arbetssökande så har man inte mer rättigheter. Chefer får tydligen idag tro på det jag kallar "världens största sagobok för vuxna", vilket jag kallar Facebook oavsett vilken roll jag har. Facebook är inget börsnoterat företag, har ingen svensk kontaktväg, som ska finnas enligt svensk lag. Det är lika mycket sanning i det som skrivs på siten Facebook.com som att läsa Kalle Anka.

Är man däremot anställd och en chef kommer med påståendet att "personligheten passar inte in hos oss på grund av dina aktiviteter på nätet på fritiden", ja då gäller andra regler. Vad jag som anställd gör på min fritid har chefen inget att göra med precis lika lite som min granne där jag bor. Håller jag mina fritidsaktiviteter för mig själv och kanske har en eller flera hemsidor om detta så får inte en arbetsgivare åberopa detta som skäl till uppsägning eller ändrande av befattningar. Så länge jag som anställd inte är illojal mot företaget med det jag pysslar med på fritiden så kan arbetsgivaren aldrig hävda något om min fritid.

Hur avgör man en personlighet hos en kandidat till en position på en arbetsplats enbart genom att söka information på Internet? 14 procent av Sveriges chefer gör detta, tror de. Det jag säger är ren fakta, en personlighet kan inte avgöras på annat sätt än att man träffar personen i fråga och utnyttjar provanställning. Att enbart grunda "personlighet" på grund av information som oseriösa sökmotorer eller sidor med fantasier på, det bevisar att vi har 14 procent inkompetenta chefer. Dessa borde omedelbart frånträda sin position som chef då man idag tycks ha tappat värdegrunden i socialt beteendemässigt acceptabel förmåga.

Personliga möten var ett måste för 10 år sedan vid anställningar och arbetsgivaren selekterade ansökningar efter handlingar man skickat in per vanlig post eller e-post. Därefter följde en rad personliga möten med kandidater och man tillsatte kanske en grupp personer som ska avgöra vilka kandidater man går vidare till man hittat rätt person.

Idag sitter chefen själv och Googlar eller läser sagor på Facebook och selekterar bort personer utan att veta vad de egentligen gör eller vem de läser om. Det sätter igång lite funderingar hos er läsare hoppas jag.

Ta ett exempel om Facebook om "kapade konton" eller som jag ser det mer korrekt utryckt "kopierade konton", som förkommer på många sociala medium. Läs användarvillkoren, så länge ingen bryter mot dessa har inget fel gjorts! m det handlar om att någon kopierat din bild på en presentation, hur kan du bevisa att bilden är din?

Det räcker med att man ändrar bakgrund eller lägger till ett smycke så är bilden falsk och inga brott har begåtts. Inte ens straffmässigt enligt Brottsbalken. För drar man linjen hårt så får inte polis eller utredare begära ut uppgifter från en ISP (Internetleverantör) eller siteägare om straffet inte minst är 2 års frihetsberövande.

Men här får chefer i dagens arbetslagstiftning sitta och selektera både kandidater och arbetstagare rätt rejält genom missbruk av fakta. Hur går detta ihop?

Det är dags att omformulera arbetslagstiftningen där man borde inkludera punkterna att inte chefen ska bry sig om mina fritidsaktiviteter om denne nu inte tror jag är illojal såklart. Misstänker man detta så är det arbetsgivaren som i dagens lagstiftning har bevisbördan. Och med tanke på dagens lagstiftning så kan arbetsgivaren aldrig kunna bevisa att det är den anklagade anställde som varit illojal med 100 procent bevis.För detta krävs enormt arbete och kostnader. Men de kan ju försöka.

I privata sektorn har vi ännu inte haft något arbetsrättsligt mål om detta, kan dock ha fel men har undersökt fakta så långt det går, däremot har det prövats på offentliga arbetsplatser så som polis, sjukhus och liknande. Min fråga är bara när första fallet dyker upp på den privata sektorn också, för det är inte från om att det "kanske kan ske" det är frågan om "när?" (tidsmässigt).

I slutet kan jag ange en högst officiell selektering av kandidater hos poliskåren. Själv sökte jag till polisutbildningen för några år sedan och kom så långt som till intervjun med den lokala polisen som idag måste godkänna kandidater som de rekommenderar vidare till Rikspolisstyrelsen. Då får jag reda på av polisen i Värmland ett skäl till att de inte kommer rekommendera mig. I klartext sa polismannen till mig, "du är alldeles för noggrann". Sedan var intervjun över. Rättvist? Knappast, ironisk? Ja, med tanke på deras agerande. Det väcker frågeställningen hos mig, hur kan man vara för noggrann som polis?

Säg det. Tydligen ska man inte ha den personligheten för att duga som polis idag.

Nåväl till slut några rader om arbetslagstiftningen idag.

Som anställd har du lojalitetsplikt mot din arbetsgivare dygnet runt och i synnerhet vad du nämner på Internet. Så tänk först, skriv sedan. Det enda bevismaterialet som kan användas är skriftligt material och bevisat att det är du som person som skrivit det hela.

Arbetsgivaren får inte heller diskriminera någon arbetssökande eller anställd enligt 1§ som lyder,

"Denna lag har till ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder."

Vad gäller yttrandefriheten så gäller denna mot staten inte din privata arbetsgivare. Du har full rätt att uttrycka dina åsikter om din chef, arbetsgivare men får då räkna med att hamna i konflikt på grund av antingen illojalitet eller uppsägning av personliga skäl. Dock ska personliga skäl vara sakligt motiverad från arbetsgivaren.

När det gäller yttranden på Internet så ligger hela bevisbördan på arbetsgivaren att bevisa det är den anklagade som publicerat materialet (digital bevissäkring), att det råder fullständig bevisning mot den anställde att det är denne som skrivit något om det hela. Bevisbördan ligger då till 100% på arbetsgivaren. Och detta kommer en arbetsgivare aldrig få igenom med tanke på hur regler styr hus information och material får spridas på de så populära "sociala medium" vi har idag.

Socialt anser jag personligen det hela vara när man träffar någon person i verkliga livet, eller som det heter på nätspråk idag IRL (in real life), samtalar och utövar något gemensamt intresse. Datorer är inte sociala medium som någon kristallkula, tvärt om det är social isolering. Hur många har du som läser träffat IRL som du "känner på nätet" världen över?

Läs användarvillkoren på en site innan du registrerar dig, kryssa inte bara i rutan "jag har läst och godkänner villkoren", det är som att låsa in sig själv i ett hörn.

Var försiktig med material som du publicerar på hemsidor.

Sist men inte minst, allt, precis allt som publicerat på Internet, om så bara för en sekund, finns kvar där för all evig framtid. Hur mycket du än försöker ta bort det så är det omöjligt. Digitala spår finns alltid kvar och Internet är inget annat än att jämför med än ditt nätverk med apparater du har hemma. Säg en dator som inte är kopplad till Internet men till en skrivare, kamera och liknande kringutrustning. Det är ett nätverk i liten skala. Internet är precis samma sak men världsomspännande. Alla har tillgång till din dator på Internet för du är ute på "nätet som alla delar".
//Sebastian Berge
IT säkerhetskonsult
Arbetsrättsjurist