Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Välfärden i Sverige är på väg att nedmonteras

Från välfärd för alla till ett fåtal är målet med välfärdspolitiken för Fredrik Reinfeldts borgerliga alliansregering. Det har de sedan länge valt att visa genom att stegvis bryta ner strukturerna i välfärdssystemen.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Samhällsmedborgarna kan inte förvänta sig att politiken kan skapa och garantera välfärd. Där ska marknaden sköta sig själv och därmed kan politiker inte  heller avkrävas löften om resursernas fördelning. Hur ser då välfärden verkligen ut i Sverige? 

Den borgerliga regeringens välfärdspolitik grundar sig på idén om de privata alternativens förträfflighet framför den undermåliga och byråkratiska offentliga sektorn. Det ligger också i de privata välfärdsföretagens intressen att framställa statliga och kommunala välfärdstjänster som dyra och ineffektiva. De politiker som starkast propagerar för ökade privatiseringar i samhället ingår oftast i samma samhälleliga politiska och ekonomiska elit som de profitjagande riskkapitalisterna. Det får en att fundera om inte det egentliga syftet med att sälja ut statlig och kommunal egendom endast är att bygga upp ett stöd för den borgerliga politiken.

En betydande del av den skattefinansierade välfärden är redan idag privat. Målet för den borgerliga regeringen är att nå ut till den välbärgade medelklassen med föreställningar om att de behöver friskolor, läkarvård, sjukhem och äldreomsorg i privat regi. De offentliga gemensamma finansieringarna med ett högt skattetryck anses inte längre behövas för att uppfylla medborgarnas välfärdsbehov. Ett allvarligt problem med den här omfördelningen av statens skatteresurser är att ju mer som tillförs den privata sektorn ju mindre blir det kvar till den offentliga. De välbärgade medborgarna kapar åt sig den offentliga sektorns resurser och fördjupar klassklyftorna ännu mer i samhället bland annat genom skattesubventioner.

De som ställer sig bakom den nyliberala samhällsmodellen glömmer ofta bort att tala om den minskade effektiviteten och valfriheten för de som inte har råd att betala för profittillägg för nödvändiga tjänster. Det finns egentligen inget stöd för att de privata välfärdsföretagen bidragit till någon ökad kvalitet inom skola, vård och omsorg. Det är bara att inse att möjligheterna till vinster är själva förutsättningen för välfärdsföretagens existens. Och varje vinst förutsätter en förlorare, i det här fallet de som inte har råd att satsa de nödvändiga pengarna för att komma i åtnjutande av skattereduktioner. Den som knappt har mat för dagen kan inte ligga ute med flera tusen kronor i månaden för privata tjänster för att sänka sin skatt. Detta är endast ett privilegium för dem som redan har betydande överskott i sin vardagsekonomi. Den som studerar den borgerliga synen på staten upptäcker dock att det inte finns en regel utan undantag och det gäller givetvis alla subventioner som staten står för när det ska genereras vinster åt privata aktörer. Det kan inte vara meningen att det är dit som medborgarnas skatteinbetalningar ska gå.

Som ersättning för en nedrustad offentlig sektor vill den borgerliga regeringen lämna över välfärdspolitiken till ideella organisationer som exempelvis Röda korset. De som företräder den ideella sektorn är de som talar positivt för idéerna om egenmakt och självförvaltning. Att underskotten i stat, kommun och landssting lett till att välfärdsstaten har passiviserats talas det ingenting om hos de borgerliga. En fara med att den ideella sektorn tar över mer och mer av välfärdspolitiken är att de folkvalda politikerna gradvis förlorar makten över den till olika organisationer där de ledande krafterna representerar samhällets mest välbeställda grupper. Till viss del kan de ideella organisationerna ha en funktion i välfärdsuppbyggnaden, men de kan aldrig ersätta den offentligt drivna välfärden med allmosor och välgörenhet.

Om den offentliga sektorn lamslås kommer den att både bli och framstå som improduktiv och en sinnebild av ineffektivitet i folks ögon. Faran med att både med retorik och aktiva åtgärder cementera denna bild av välfärden är att det legitimerar omdirigeringen av skattemedel till privata lösningar för att tillfredsställa den välbärgade medelklassens behov. Oppositionens oförmåga att reagera tyder på att de gett upp tanken om att det finns ett särskilt värde i att välfärdsverksamheter drivs i offentlig regi. Ingen ställer heller den helt avgörande frågan för vem ska välfärdsföretagen vara till för? Ägarna eller brukarna av tjänsterna? Det är oppositionens uppgift att skapa just denna debatt och sätta in resurser för en uppbyggnad av en gemensam välfärd för hela svenska folket.
//Patrik Wikström

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman