Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Tack så mycket Unionen!

Jag läste insändaren i Kollega nr 3 2010 och håller med om att hon har blivit dåligt behandlad av sin arbetsgivare. Men det blir, tyvärr, mer och mer vanligt nu för tiden.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Jag själv arbetade heltid för Semcon Informatic Services. Som civilingenjör, över 55 år och 15 års service och medlem i Unionen trodde jag att mitt jobb var säkert. Det var fel! En 1/2-kunnig chef kan lätt kringgå Lagen om anställningsskydd (LAS), precis som insändaren har fått veta om.

Jag blev degraderad från ingenjör till (relativt) outbildad titel "skribent". Då var jag uppsagd "på grund av brist på arbete" tillsamans med de andra skribenterna. Degraderingen var godkänd av min Unionens representant (också anställd av Semcon).

Min chef på Semcon och Unionens representant ringde till mig för att berätta om uppsägningen, medan jag var på semester (som strider emot LAS). Jag sa jag var diskriminerad och ville ha juridisk eller facklig hjälp. Jag fick ingenting på flera månader. Jag anlitade en privat advokat för att starta processen, till kostnaden av 50.000 kronor som Unionen inte hjälpte till med.

Semcon flyttade kontoret från Kista till Lilla Essingen, restiden ökade från 55 minuter till fyra timmar (som strider emot LAS - i mitt kontrakt det står "Ort Kista"). I förhandlingarna diskuterade Unionens förhandlare bara resekostnad, inte tiden eller besväret. Efter cancer operationen är jag fortfarande (tillfällig) inkontinent vid ansträngning, och resan till Semcon var mycket obekvämt.

Fyra andra anställde blev uppsagda samma dag som mig. Alla fick "arbetsbefrielse" utom mig. Alla arbetade bara en vecka och då befriad från arbetet, även de som inte var medlemmar i Unionen eller ett annat fack. Jag blev tvungen att arbeta hela uppsägningstiden för att jag anmälde Semcon till Diskrimineringsombudsmannen (DO).

Så vad kan vi vanliga människor göra? Faktum är att Diskrimineringsombudsmannen INTE kan göra något om diskrimineringen inte kan kopplas till någon anledning, som kön, nationalitet, färg o.s.v. Justietsombudsmannen kan inte göra något mot privata företag. Vanliga människor kan inte göra något.

Efter ett flertal förhandlingsmöten mellan Unionens förhandlare och Semcon, fick jag ett överenskommelse förslag. I princip kunde jag ha ordet "ingenjör" i mitt slutbetyg och 8 veckors befrielse från arbetet på villkoret att jag drog tillbaka anmälan till DO. Jag skrev inte på avtalet.

Nej, Unionen har inte gjort mycket för mig. Precis som tidigare insändare blev jag tydligt diskriminerad av min arbetsgivare, men vi måste bara acceptera det. Vi är små tegelstenar i muren. Jag har känt mig ensam i striden fast jag är medlem i Unionen.

Min lokala representant sa att jag måste ta hänsyn till företagets situation. Det säger allt! Nu är jag på semester till slutet av maj. Men som 58 årig invandrare har jag realistiskt inte många möjligheter att få ett annat jobb fast jag har mycket hög kompetens, utbildning och erfarenhet.
//Harry

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson