Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Svenskar röstar med plånboken

Vart har medmänskligheten och solidariteten tagit vägen i Sverige? Har det någonsin funnits? Äldre människor som är gamla och sjuka att de inte ens kan trycka på larmknappen skickas hem för att det ska prövas att bo hemma visade SVT tidigare.
Publicerad 26 januari 2016, kl 14:39

Vart har medmänskligheten och solidariteten tagit vägen i Sverige? Har det någonsin funnits? Äldre människor som är gamla och sjuka att de inte ens kan trycka på larmknappen skickas hem för att det ska prövas att bo hemma visade SVT tidigare.

Linnea i Norrköping skickades hem med ambulans gråtandes. Hur tänker politikerna och beslutsfattarna egentligen? Är detta ett exempel på demokrati? Om det hade varit en äldre toppolitiker som inte kunde trycka på larmknappen, hade det sett annorlunda ut? 

Min 90 åriga mormor fick aldrig någon plats på äldreboende, hon föll omkull hemma och dog. Ingen hemtjänst bara färdtjänst. Hon hade fött 4 barn och arbetat som hemsamarit. Toppolitiker tjänar över 100 000 kronor i månaden, de är folkvalda, vi lever i en demokrati. Reinfeldt drog ned på välfärden, sålde ut vård och skola till privata aktörer med vinstintresse, införde arbetslinjen, utförsäkrade sjuka människor och tvingade dem att skriva in sig på arbetsförmedlingen. Detta är priset av jobbskatteavdraget - svenskar röstar med plånboken och blir helt förblindade av några hundralappar extra i månaden. Nu förlorade Alliansen valet som tur var, men SD framstår som ett vinnande parti, de rödgröna verkar vara helt förlamade av decemberöverenskommelsen och flyktingströmmar. Förändringar går i en långsam takt i detta land, förändringar till ett bättre samhälle där människor kan förvänta sig sjukvård, trygg ålderdom och en arbetestförmedling värd namnet.
Anneli

Mest läst just nu

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Omslag till Kollega nummer 4 2024.

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson