Jag kände igen mig i allt. I mitt fall eskalerade de sexuella trakasserierna när jag blev erbjuden en heltidstjänst på arbetsplatsen bestående av nittio procent män.
Det blev möten, jag vände ut och in på mig själv i hopp om att det skulle bli bra. Ingen stod upp för mig så det hördes; varken skyddsombud, kollegor eller chefer. Jag möttes av förståelse, visst, men inget agerande.
En representant från facket kom upp på möte men eftersom jag inte ville stanna på arbetsplatsen så kunde de inte heller hjälpa mig vidare. Att stanna kvar var inget alternativ för mig. Arbetsmiljöverket kunde inte heller hjälpa mig eftersom jag inte ville (eller kunde!) jobba kvar. De avrådde mig från att anmäla till DO eftersom ärendet då skulle bli offentligt - och det kunde bli svårt för mig (mig?) att få jobb på vår ort.
Jag blev sjukskriven, mådde fruktansvärt dåligt. Det slutade med att jag - efter åtta på arbetsplatsen - lämnade den. Min kollega fick en muntlig varning.
Jag läser i artikeln att få blir hjälpta av facket. Varför är det så? Vari ligger problemet?
Det finns så många frågor som jag kanske aldrig får svar på. Men glömma, det kan jag aldrig.
Sofie