Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Ställde upp för samhället, förlorar pension

I december 2009 ställde vi upp när kommunen behövde ett familjehem för en pojke på 8½ år. Eftersom han behövde mycket stöd, vi arbetade skift båda två, tog min fru Anita tjänstledigt 50%. Dock ej under de tre sommarmånaderna då arbetsgivaren behövde all personal för att klara semestrarna.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad 11 november 2013, kl 09:09

 Inkomstbortfallet ersattes av kommunen. Frugan var då drygt 58½ år. När placeringen tog slut i januari 2012 var hon drygt 60½ år. Då gick hon upp på 100% igen på sitt ordinarie arbete.

Detta får pensionskonsekvenser som vi inte hade en aning om. Eftersom hon arbetade ½-tid på sitt ordinarie arbete när hon fyllde 60 så kommer hennes tjänstepension i framtiden räknas på en ½-tid trots att kommunen fyllde upp den ½-tiden. I pengar gör det (enligt www.minpension.se) att hon förlorar 1.400:-/månaden (16 800:-/år) fram till 70 år. Därefter förlorar hon 900:-/månaden (10 800:-/år) livet ut.

När vi upptäckte detta i februari tog hon kontakt med pensionsförvaltaren Colektum för att påtala "felet". Beskedet blev: Det är inget fel, reglerna är sådana. Hon frågade då om det gick att överklaga. Svaret blev: Nej. Hon tog då kontakt med Unionen där hon är organiserad och fick prata med ett par personer där. En av dom skulle återkomma när han hade undersökt ärendet.

Personen återkom och hänvisade henne till en person hos PTK. Anita ringde den personen i mars och förklarade situationen. Han skulle återkomma när han undersökt läget. Han har inte återkommit än (8:e november).

Händer samma sak för de som är fritidspolitiker och tar tjänstledigt deltid eller för de som tar tjänstledigt en period för att vårda en nära anhörig?

Oavsett hur detta avlöper så vill vi varna alla för att ta ett uppdrag som innebär att man måste ta tjänstledigt, hel eller deltid, från sitt ordinarie arbete även om man får ersättning för förlorad arbetsförtjänst utan att kolla alla pensionskonsekvenser.

Besviket par
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson