Logo
Sök
Insändare

Skuldbelägg inte ungdomarna

Allt oftare hävdas det att dagens ungdomar är lata, respektlösa och struntar i regler. Det påstås att ”på den svenska skolan är det ingen fel på”. Man framhåller att elevernas respektlöshet mot lärarna är orsaken till den svenska skolans misslyckande. Man säger att ”ungdomen får skylla sig själv för att de går arbetslösa när de inte anstränger sig tillräckligt för att hitta ett jobb”.
Publicerad

Denna typen av förenklade och generaliserande förklaringsmodeller är djupt orättvisa mot den uppväxande generationen. Att tillskriva ungdomen de misslyckanden, som begåtts av de som byggt vårt samhälle, är djupt orättvist och kränkande.

De försämrade studieresultaten är en direkt följd av den förda politiken. Alla beslut som fattas utan hänsyn till de som berörs, utifrån ideologiska ståndpunkter, utan grund i forskning eller vetenskap har lett till att förutsättningarna för både elever och lärare försämrats. Att ungdomarna har svårt att komma in på arbetsmarknaden kan delvis förklaras med gubbar på över 65 år, för de är oftast män, som vägrar att gå i pension och lämna över till de yngre. Man väljer att stanna kvar och hindrar nyrekrytering på arbetsplatserna. Och detta premieras av staten med lägre arbetsgivaravgift. Missbruk av bemanningsbolag, med utlandsregistrerad arbetskraft, är ett annat problem som ofta konkurrerar om jobben med våra egna ungdomar. Så lägg ner. Sluta skylla på ungdomarna och se istället till att utforma skol- och arbetsmarknadspolitiken så att förutsättningarna för skolväsendet förbättras och att likvärdiga villkor på arbetsmarknaden lanseras.
//Kari Parman

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Läs även