Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

S talar vänster och handlar höger

När Håkan Juholt höll sitt linjetal på partikongressen den 26 mars 2011 inföll sig känslan av att partiet både hade valt rätt partiledare och navigerat rätt med sin politiska färdriktning. Nu däremot är det fritt fall för både Håkan Juholt och det socialdemokratiska partiet.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

 Att han begärde fullt hyresbidrag för sin övernattningslägenhet i Stockholm trots att han delar den med sin sambo visar både på ett oskickligt och ett oansvarigt agerande från hans sida med tanke på att hyresbidraget utgörs av skattebetalarnas pengar. Att han betalar in hyresskulden i efterskott återställer inte förtroendet och förklaringen att han inte känt till reglerna gör knappast saken bättre.

Indignationen och besvikelsen är förståelig bland annat mot bakgrund av de allvarliga konsekvenser som den här typen av slarv skulle innebära människor som behöver fylla i blanketter som reglerar a-kassan, sjukförsäkring och andra sociala försäkringar. De som gör fel kan åtalas och fällas i enlighet med bidragsbrottslagen. Att riksdagsledamöter godkänner regler som undantar de själva från den här typen av ansvar utgör ett ännu allvarligare demokratiskt problem än ett enskilt misstag begånget av en politiker. I och med att det handlar om en partiledare vald av partiet handlar det också om ett kollektivt ansvar, inte minst nu när partiet ställer sig bakom Juholt. Varken partiet eller Juholt klarar fler misstag. Dessvärre är bidragsaffären inte partiets värsta problem och inte heller det att Juholt sitter kvar som partiledare. Turerna kring detta kan snarare ses som ett symptom på en mycket allvarligare och mer djupgående problematik. Det är ingen slump att socialdemokraterna har en ledare som säger en sak och gör en annan. I dagsläget är nog detta det enda alternativet som kan fungera och det är det som är det riktigt allvarliga i situationen.

Affären med Håkan Juholt hade inte kunnat ske om partiledningen tagit åt sig av kritiken om att partiet behöver genomlysas både centralt, regionalt och lokalt. Partiledningen hade alldeles för bråttom med att utse Håkan Juholt till ny partiledare för socialdemokraterna. Oavsett om Håkan Juholt beslutar sig för att avgå eller inte så är de egentliga förlorarna i den här situationen det svenska folket i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet. Det här får som konsekvens att de politiska sakfrågorna försvinner ifrån den politiska agendan och att den sittande borgerliga regeringen får fortsatt tolkningsföreträde i frågor som rör massarbetslösheten, fattigdomen och utanförskapet.

Håkan Juholt talar med en vänsterretorik och handlar i praktiken med en högerpolitik. Att han säger en sak och gör en annan verkar vara på det sätt som förväntas av en socialdemokratisk partiledare för att kunna hantera vänster- och högerfalangerna inom partiet. I detta går att spåra ett partistrukturellt problem som socialdemokraterna måste lösa om de överhuvudtaget ska ha en kapacitet att återigen bli en stark kraft inom svensk politik. Om de inte löser den här grundproblematiken så spelar det ingen roll vilken partiordförande som leder socialdemokraterna. Att Håkan Juholt är en duktig retoriker visade han i sitt installationstal till det socialdemokratiska partiet på partikongressen i mars i år.

Det grundläggande problemet är retorikens funktion, nämligen att dölja det faktum att partiet rör sig åt höger. Den slagkraftiga vänsterretoriken följs med andra ord inte av motsvarande handling utan tvärtom sin motsats. Det är dock sista hand de politiska besluten som visar vart partiet är på väg och det kan ingen retorik dölja för väljarna i det långa loppet. Detta borde de ledande socialdemokraterna ta i beaktande. Retoriska rökridåer kommer i stället för att locka nya väljare att uppfattas som arrogans och förakt mot både gamla och nya väljare. Här gäller det helt enkelt att bekänna färg och dessutom göra det inför öppen ridå. Det socialdemokratiska partiets hela framtid hänger på förmågan att göra just detta. Det är dessutom en helt annan sak att hålla tal till hela det svenska folket, något som Juholt ännu inte gjort trots att han varit partiledare i sju månader. Det är framförallt till dem som han ska vända sig till både i ord och i handling och inte till de redan övertygade partimedlemmarna.

Förutom partiledarproblemet så är, en möjligen ännu viktigare fråga, åt vilket håll socialdemokraterna är på väg? De potentiella väljarna vet egentligen inte riktigt vad det är partiet och Juholt står för längre. Håkan Juholt har uppenbarligen gått med på en nedmontering av det gemensamma samhällsbygget. I samband med att den borgerliga regeringen lade fram sin budgetproposition så lade också socialdemokraterna fram sin budget. Där visade det sig att Håkan Juholt inte längre ville stå upp för en stark a-kassa och sjukförsäkring. Att den högsta ledningen inom socialdemokraterna inte väljer att prioritera den ekonomiska politiken är djupt tragiskt.

En stark a-kassa och sjukförsäkring är en av förutsättningarna för en effektiv ekonomisk politik. Det kan inte vara så att de som förlorar arbetet i en lågkonjunktur ska bestraffas med sänkt inkomst för något som beror på strukturella förändringar i samhället. Sådant är varken rättvist eller bra för den ekonomiska återhämtningen. Socialdemokratin har blivit osolidarisk med de människor som är mest utsatta och i störst behov av hjälp från samhällets skyddsnät. Vad socialdemokraterna verkligen behöver är en tydlig och konsekvent ledare och en sammanhängande politik för hela arbetarrörelsen i syfte att utmana den borgerliga regeringen i Sverige.

Patrik Wikström

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman