Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

S lär av M

Spekulationskarusellen om vem som kommer att bli socialdemokraternas nästa partiordförande är i full gång, liksom arbetet med partiets framtida politiska inriktning.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Ska partistyrelsen välja en partiledare som företräder vänster- eller högerfalangen eller rent av någon som representerar mitten inom partiet. Intressant kan tyckas men är frågan verkligen så viktig för den socialdemokratiska väljarkåren. Nutid och framtid arbetar inte längre tillsammans inom socialdemokratin och visionära ambitioner saknas. Socialdemokratin har sedan länge slutat att bygga broar mellan samhällsklasserna. Det är stora avgrundshål i broarna. Det är som om kraften är totalt borta i det socialdemokratiska samhällsbygget.

Att partistyrelsen väljer att låsa sig fast i de interna maktbalanserna borgar inte i grunden för en progressiv analys och idéutveckling. Samtidigt som partistyrelsen ska utse en ny ledare för partiet behöver partiet själv skapa det som ska tas över. Det handlar om att skapa en ny politisk agenda. Socialdemokrati är ett begrepp som innebär förpliktelser mot en viss typ av politik. I socialdemokratisk politik bör det finnas en inneboende strävan efter att genomföra en social- och välfärdspolitik som syftar till att ge människor i ett samhälle möjligheter att förverkliga sig själva både socialt och ekonomiskt. Socialdemokratisk politik eftersträvar, med vissa förbehåll, en marknadsekonomi. För att marknadsekonomin med frihandel, fria arbetsmarknader och ekonomisk konkurrens ska kunna fungera optimalt krävs det en lång rad offentliga regleringar.

Lösningen på socialdemokraternas problem kanske finns i den partipolitiska logiken. Socialdemokraterna behöver efter sitt andra raka valnederlag verkligen börja fundera över sin politik och över vilka grupper av människor som de ska representera i samhället. I den partipolitiska logiken ingår det profilering av värderingar och idéer. Det som profilering borde handla om är att visa på skillnader och inte likheter mellan olika partier. För socialdemokraterna har problemet varit tudelat, dels att de försökt vara ett parti för alla och dels att de hela tiden försöker i så stora drag de kan kopiera moderaternas politik. Under den senaste valrörelsen försvann skillnaderna nästan helt för väljarna. I de stora frågorna som sysselsättning, ekonomi och välfärd rådde i stort sett konsensus.

Socialdemokraterna har förlitat sig på opinionsinstituten Sifo och Skop för att för att på effektivast sätt dra upp riktlinjerna för sin politik. Skattesänkningar för pensionärerna är ett exempel på detta. De har helt enkelt ägnat sig åt en vindflöjelpolitik. Finns det ingen opinion i en fråga så driver partiet inte denna, och omvänt om en fråga blir intressant på grund av opinionssvängningar så kan en ståndpunkt snabbt färdigställas. Detta ger identifikationsproblem för de potentiella väljarna, som inte alltid känner igen sig i den för dagen aktuella socialdemokratiska frågan. Grundorsaken till detta virrvarr av ställningstaganden kan, positivt tolkat, kanske finnas i att socialdemokratin vill vara en politik för alla. Det går helt enkelt inte att bygga effektiva politiska koalitioner av för många disparata minoritetsgrupper eftersom dessa oftast har helt motstridiga intressen. I senaste valet skulle till och med två andra partier inkorporeras i den socialdemokratiska visionen.

S går alltså högerut i M: s fotspår på jakt efter en partilinje. Att Mona Sahlin nu väljer att avgå löser inte socialdemokratins problem. De är djupare än så och egentligen inte förknippade med ledarskapet. S efterföljande av M väcker en rad frågor, bland annat när är kopian bättre än originalet. Förnyelsearbetet börjar uppenbarligen i fel ände. Det är visserligen inte fel att fråga vad väljarna vill. Det är inte heller fel att lyssna på folkets röst, men det finns också en anledning till att människor en gång valde att följa socialdemokratin. Socialdemokratin var historiskt sett ett arbetarnas parti. Idag har de konkurrens i den rollen. Även moderaterna kallar sig arbetarparti, och de är dessutom nya och pigga till skillnad från det gamla trötta originalet. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg framstår som läromästare i konsten att representera arbetare. Att det sen knappast finns några traditionella arbetare längre gör inte saken bättre.

S bör inte tävla med M i SM i skattesänkningar. Att M vill ha skattesänkningar är inte konstigt, det finns i deras ideologiska värdegrund, men att S också ska genomföra det är att följa sin läromästare. Socialdemokraterna ska inte vara ett skattesänkarparti. Hur ska två partier som fått samma politik hanteras från väljarnas sida? För socialdemokraternas egen överlevnad som parti gäller det att våga välja att positionera sig gentemot moderaterna. Att välja innebär samtidigt att de tvingas välja bort, men det tillhör spelreglerna i politiken. Det som är prioritering ett för socialdemokraterna är att börja med att avgöra vad medborgarna har för behov i samhället. Sedan är uppgiften att paketera politiken i en helhet för att slutligen kommunicera ut den till medborgarna.  Nu gäller det att göra rätt och göra något eget.

Patrik Wikström

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman