Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Rösta den 25 maj!

Att leva i ett samhälle som präglas av brist på medkänsla, ett samhälle där människorna förvandlats av marknadsfundamentalismen till produktionsfaktorer istället för tänkande varelser, kan upplevas som tungt. Självupptagenheten accelererar och en kollektiv autism lägger sig likt en våt filt över vår civilisation.
Publicerad 19 maj 2014, kl 11:31

I en globaliserad värld har vi blivit allt mer beroende av internationellt samarbete. De flesta besluten som fattas av våra politiker i Sverige, oberoende om det är på statlig eller kommunal nivå, påverkas av den inom EU förda politiken.

Därför är det viktigt at VI som är röstberättigade ta vårt ansvar, rannsakar och begrundar det rådande läget och ta ställning till, vilket samhälle vi vill leva i framtiden. Vill vi att det framtida samhället tillgodoser de grundläggande behoven för de stora flertalet eller kan vi tänka oss ett samhälle där ojämlikheten breder ut sig. Ett samhälle för de redan privilegierade eller ett samhälle som tar ett större ansvar för de utsatta, sårbara och marginaliserade. Tycker vi att man skall straffa de sjuka och arbetslösa och därigenom permanenta ett utanförskap? Eller bör vi med alla till buds stående medel verka för ett samhälle där alla kan känna sig delaktiga på lika villkor?

Vill vi kunna påverka den framtida politiken i en specifik riktning är det viktigt att vi går och röstar i Europaparlamentsvalet den 25 maj.

//Kari Parman

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson