Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Resultatlös jakt på jobb

Nu förstår jag varför Alliansen lyckas få ner sjuskrivningar och förtidspensioneringar.
Publicerad 5 augusti 2014, kl 10:38

Jag har träffat ett otal läkare och kämpat att få rehabilitering alternativt sjukskrivning för min stresskänslighet och utmattningssyndrom. Jag har arbetat med tuffa projekt på IT-bolag i ett otal år, drog ibland ned på nattsömnen, intensiv kundkontakt.

När jag stod inför valet av utbildning inför framtiden kunde jag aldrig ana att det på många arbetsplatser skulle vara så uppjagat och hysteriskt, rena krigssituationer i kontorsmiljö, projektledare som springer omkring och jagar resurser, kunder som ringer om akuta problem och systemfel, driftstopp pga av levererat it-system, felaktiga fakturor, tillverkningsordrar, arbetsordrar etc.

Min situation idag som arbetslös och släng av utmattningssyndrom är att resultatlös jakt på jobb, mycket sällan kallas man till intervju. Detta trots lång erfarenhet och vässat CV kryddat med en del nyare universitetskurser.

Flera år av resultatlöst arbetssökande. Jag kan tillägga att det idag inte heller är alldeles lätt att komma in på universitetsutbildningar samt att det företagen efterfrågar inte ens finns tillgängligt som kurser.

Samtidigt försöker jag få rehabilitering och sjukskrivning men det man får är lyckopiller och meditation. Läkare får inte sjukskriva, då måste man ha kollapsat fullständigt, försökt begå självmord eller ha en allvarlig känd psykisk åkomma.

Min åsikt är att utmattningssyndrom borde hanteras som vilken arbetsskada som helst. Det kan inte vara mänskligt och samhällsekomiskt försvarbart att behandla människor som har gått in i väggen på ett sådant sätt som sker idag. Landstingen har själva satt förväntningarna på vården via sina informationssidor men det stämmer sedan inte med den vård man får på långa vägar, ingen fullständig remission eller rehabilitering.

Sverige har blivit ett land som är bra för den som är frisk och orkar jobba...så länge det funkar. När man blir arbetslös eller sjuk möts man av byråkrati och ska "arbetsförmågebedömas". Bedöms man ha minsta lilla arbetsförmåga och inte kan ange ett specifikt dödsdatum måste man söka jobb och delta i arbetsmarknadpolitiska åtgärder som oftast slutar med sysselsättningsfasen eller förvaringsfasen som den borde heta istället.
//Bosse

 

 

 

 

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson