Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Reportaget om Johan Rockström

Jag läste reportaget och porträttet av Johan Rockström i Kollega nr 6 med stort intresse. Jag tyckte det var ett "superbra" porträtt av en "superhjälte" på miljöområdet för att nu använda skribenten Carita Portuondo Anderssons vokabulär.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad
Det var intressant att lite mer få lära känna denne lågmälde och otroligt kunnige miljö - och klimatpedagog. För mig är han som sagt ingen okänd person, jag har varit intresserad av miljöfrågor nästan så länge  jag kan minnas och jag känner både glädje, stolthet och inte minst förtröstan över att en sådan kraft och tillgång finns i Sverige.

Därför blev jag minst sagt chockad över de två insändarskribenter som gömmer sig bakom signaturerna Annica respektive Allan i kollega nr 7.  Marie Bergström som inte gömmer sig utan undertecknat sin insändare med hela sitt namn tror och hoppas jag är mer representativ för Kollegas läsekrets än signaturerna Annica och Allan.

Det som gör mig  upprörd är att  signaturerna Annica och Allan försöker göra sig till representanter för mera än sig själva. Och att vi som litar mer på en 97-procentig enig forskarkår världen över vad gäller klimatforskningen än på de 3 procent högröstade klimatskeptikerna  betraktas som miljödårar och blåögda svenskar. Själva påstår sig signaturen Allan sitta inne med sanningen när han påstår att oljan inte är någon fossil produkt. Det finns väl egentligen bara en sanning i signaturen Allans insändare, nämligen att allt vårt välstånd är uppbyggt runt oljan. Men det är just detta som inte kan fortsätta, det är det som med Johan Rockström beskrivning liknas vid " att köra bil i natten utan lyse och utan att veta om bromsarna fungerar".

Vetenskapens värld i SVT den 8 november handlade om PR-kriget mot klimatforskningen. Det är ett smutsigt PR-krig som går ut på att så tvivel kring etablerade och avgörande forskningsresultat om klimatet. I programmet gjordes en jämförelse med den amerikanska tobakslobbyns kampanjer på 1950-talet. Forskarna var redan då övertygade om rökningens skadliga effekter men med skickliga PR-kampanjer lyckades tobakslobbyn så tvivel kring forskningen slutsatser och på så sätt skjuta upp politiska regleringar och beslut i över 50 år. Så länge har vi inte tid med att skjuta upp politiska beslut och överenskommelser om klimatet.
Inga Gustafsson
Järna
seniormedlem i Unionen

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson