Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Rejäla lönekrav

I nr 6/2011 av tidningen Kollega kan man läsa om krav på rejäla lönehöjningar från Unionens medlemmar. Jag vill rikta uppmärksamheten mot de löner, som gäller som underlag för lönebidrag.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

 Dessa löner är till för personer, som av en eller annan anledning har ett arbetshandikapp och därför inte fullt ut kan prestera vad en frisk arbetstagare kan. Ungefär så är det tänkt. Lönebidragen betalas ut av Arbetsmarknadsverket, dvs. staten, och den högsta lön vid heltid, för vilken en arbetsgivare kan få lönebidrag, är 16 700 kr per månad!!!

Denna högsta lön har legat på detta belopp många år och här görs aldrig några generella tillägg årligen om några procent. I dagspressen kunde man för en tid sedan läsa att det blir pengar över för tänkta lönebidrag och dessa går då tillbaka till staten. Man utnyttjar således inte hela det belopp, som finns tillgängligt, för att få ut arbetshandikappade på arbetsmarknaden. Det låter förfärligt i mina öron för jag vet av erfarenhet hur viktigt ett arbete är, även för en med nedsatt arbetsförmåga. Som f.d. kassör i en ideell handikappförening med tre halvtids lönebidragsanställda skäms jag fortfarande för den lön staten anser dessa vara värda. Om arbetsgivaren kan och vill får man naturligtvis betala ut lön utvöver "taket", men då får arbetsgivaren själv stå för den överskjutande delen och de sociala avgifterna på denna. Det är inte många ideella föreningar, som har råd till detta. Därför anser jag att Unionen skall gå i spetsen och verka för att dessa arbetstagare skall få en rimlig lön!
//Ingrid Andersson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson