Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Rätt att nobba fackmedlem eller inte?

Jag har varit Sif-medlem i många år och är såtillvida nu även medlem i Unionen. Jag har alltid varit nöjd med Sif. Även er medlemstidning har hållit en jämn och bra nivå.
I senaste numret av Kollega reagerade jag dock särskilt över några saker som jag känner att jag måste kommentera.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Dels gäller det ett svar från Unionens expertpanel i en arbetsrättslig fråga och dels gäller det Thomas Rasmussens svar på ett inlägg angående Krantz årskort på SAS.

Vad gäller det förstnämnda så ställs frågan "Får ett företag nobba mig som fackmedlem?" (s55). Unionens expertsvar är att "Det är absolut inget giltigt skäl för att inte ge dig en tjänst du sökt. Det är ett allvarligt brott. Att få nej till jobbet för att man är med i facket är en kränkning mot föreningsrätten och strider mot lagen."

Min fråga till expertpanelen är vad ni grundar detta påstående på? Mig veterligen så skyddas föreningsrätten i MBL och enligt § 1 i MBL så äger denna lag tillämpning på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.  Arbetssökande omfattas alltså ej av denna lag. Föreningsrätten är ju även skyddad i grundlagen (RF) men jag ser inte hur denna lagreglering specifikt skulle kunna tillämpas i detta fall. Jag gör inga anspråk på att vara expert på området, men eftersom ni gör det så ni har säkert täckning för ert påstående? Skulle bli mycket tacksam om ni kunde upplysa mig och alla läsare i frågan. Det är också viktigt att ni som experter hänvisar till tillämpligt lagrum, och ger exempel från förarbeten, rättspraxis och doktrin till stöd för ert påstående. Det är ett självklart krav eftersom många fackanslutna tar era expertråd för sanning och låter sig vägledas av dem.

Så till Thomas Rasmussens svar på inlägget angående Krantz årskort på SAS. Inlägget från Charlotte Hansen var i korthet kritik riktad mot Krantz:s innehav av ett årskort från SAS som kostar 150 000 kr om året.  Hon ger alternativa lösningar på problemet såsom lågprisflyg och tåg. Hon nämner att vanliga medlemmar oftast får finna sig i att flytta om jobb anvisas på annan ort. Hennes argumentation avslutas med att hon inte tycker att medlemmarnas pengar skall finansiera Krantz dyra flygresor.

Thomas Rasmussen inleder med att besvara inlägget så här " Det är inte Krantz som bestämt att hon ska vara ordförande i Unionen. Det är faktiskt medlemmarna genom de förtroendevalda som valt henne." Att hänvisa till att Krantz är demokratisk vald är knappast något hållbart argument för att avvisa kritik som riktas mot henne. Det är snarare ett fullständigt irrelevant och skrämmande argument i detta sammanhang. Att vidhålla en sådan ståndpunkt skulle medföra att inga folkvalda ledare någonsin får eller bör ifrågasättas. Det ter sig som en absurd och djupt oroande tanke. Tvärtom är det så att Krantz genom sitt förtroendeuppdrag baserat på sina medlemmars stöd har en skyldighet att lyssna på de personer som hon representerar. Det här handlar om grundläggande demokratiska värderingar.

Thomas tolkar sedan Charlottes intention av inlägget som att hon inte vill att någon utanför storstadsregionerna skall kunna kandidera till ordförandeposten i Unionen. En mycket märklig slutledning av Rasmussen som inte delas av mig. Det är snarare ett högtravande försök att med hjälp av lite "glesbygdspatos" förvirra läsaren. Det handlar i detta fallet om veckopendling och inte dagligt pendlande. Om Krantz skulle behöva ta tåget (hemska tanke) skulle hon inte förlora mycket tid om man räknar in den totala restiden för flygresan (incheckning, bagage, resa till och från flygplats osv) och inte bara "flygtiden". Man kan inte seriöst hävda att Sverige är så stort så att man måste åka flyg istället för tåg (om man inte pendlar från Kiruna möjligtvis). Dessutom tycker jag att det är beklämmande att Unionen inte kan ta större ansvar för vår miljö i dessa tider av klimatförändringar, särskilt när tidsvinsten inte är större.

Rasmussen försvarar Krantz val av transportmedel med att Unionen använder sig av leverantörer som har kollektivavtal för att säkra god arbetsmiljö - och implicerar alltså med detta påstående att ingen annan leverantör än SAS har ett kollektivavtal? SJ har kollektivavtal och vad gäller flygbolagen så finns det mig veterligen fler än SAS som har kollektivavtal.  

Det som i första hand bekymrar mig i Thomas Rasmussens ord är inte hans totala brist på saklig argumentation, hans irrelevanta synpunkter eller hans felslut utan snarare det faktum att han yttrar sig som representant för Unionen på detta sätt. Vi medlemmar skall och måste kunna ställa krav på att Ni håller en hög kompetens inom förbundet samt även har en förmåga att förmedla den till oss.

Jag hoppas ni har möjlighet att återkomma med återkoppling i frågan om föreningsrättskräning ovan.

Emma Johansson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman