Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Orimlig löneökning för EU-parlamentariker

Hur många får, likt de svenska EU-parlamentarikerna, en löneökning på 32 procent nästa år? Knappast den utarbetade sjuksköterskan, vars strejk i våras gav 3 procent för 2009. Vare sig du är metallare, jobbar på kontor eller i snabbköpet kan du inte räkna med mer än några hundralappar mer i plånboken.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

En svensk EU-parlamentariker har idag 52 900 kronor per månad. Det är en lika hög lön som en riksdagsledamot. De som väljs till EU-parlamentet nästa år får 70 000 kr i månaden. Det är en ökning med 205 000 kr per år. Regeringen kunde ha väntat med löneökningen i fem år, men valde att inte utnyttja denna möjlighet att spara 19,5 miljoner kr.

Utöver lönen, på 840 000 kr per år, får varje EU-parlamentariker en frikostig ersättning för resor och allmänna utgifter samt traktamenten från EU-parlamentet för arbetsdagar i Bryssel och Strasbourg.

Junilistan röstade nej till löneökningarna vid EU-parlamentets omröstning. De nya lönenivåerna är orimligt höga och bidrar till att EU-parlamentarikerna alltmer framstår som en privilegierad elit. Socialdemokraterna och de borgerliga partierna röstade gemensamt ja till ledamotsstadgan och sa därmed ja till löneökningarna

Generösa ekonomiska villkor för politiker leder knappast till ett ökat förtroende. De höga EU-lönerna kan på sikt skapa ett demokratiskt problem. Risken är stor att alltfler människor blir uppgivna och väljer att vända politiken ryggen.

Hans Nilsson, Junilistan

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson