Nu går det inte längre att passivt stå vid sidan och likgiltigt se på när hela samhällsekonomin är på väg att sättas ur spel. Nu går det inte längre för svenska löntagare att luta sig emot en solidarisk modell med försäkringar och arbetsmarknadspolitik för att bekämpa den ekonomiska krisen. Allenarådande inom fackföreningsrörelsen i Sverige har varit att se bortom snäva medlemsintressen och ta ett övergripande ansvar för ekonomins tillväxt och konkurrenskraft.

IF Metalls överenskommelse med arbetsgivarna om att möjliggöra lokala överenskommelser om att minska arbetstiden i syfte att förhindra ännu fler varsel och låta fler ha möjlighet att stanna kvar i företagen bryter mot de fackliga konventionerna. Den här något okonventionella lösningen väcker tankar, både på att fackföreningsrörelsen kan ha hittat något nytt och att de i och med detta nya säljer sin själ. De lierar sig med arbetsgivarna och säljer ut löntagarna, allt för medlemmarnas bästa enligt dem själva. Detta förfarande splittrar fackförbundens enade front gentemot arbetsgivarna och regeringen. Löntagarna ska alltså återigen vara de som bär hela samhället på sina axlar.   

Det är egoismens ansikte som tillåts ha företräde framför solidaritetens ansikte i dagens Sverige. Detta visar inte minst nyheten om att ledningen för fackens och arbetsgivarnas pensionsbolag AMF-Pension får vara med och dela på 17 miljoner kronor i bonus, samtidigt som 2 miljoner kunder hos AMF får sänkta pensioner och återtag på totalt 17 miljarder kronor i år. Den högsta ledningen för SEB skulle i stället för bonus få vara med och dela på 7,5 miljoner kronor i löneökningar. Att sedan en minoritet i både AMF-Pension och SEB valt att ta tillbaka sina bonusar respektive löneökningar gör inte mycket för att förändra helhetsbilden. Faktum kvarstår ändå att det enda de här olika förmånssystemen handlar om är en privat egoism som i slutändan sätter hela samhällsekonomin på spel. Det finns ingen rim och reson i de besinningslösa utbetalningarna till bankdirektörer och fackförbundstoppar. Om besinningslösheten är större än förnuftet hos dessa så varför inte då låta dem få behålla bonusar och gratifikationer, men låt dem då få betala 90 procent i skatt oavsett bonusbeloppets storlek. Det borde vara enkelt för staten att införa denna typ av skattepålaga och varför inte då också retroaktivt. I slutändan blir det annars så att medborgarnas förtroende för rättsvårdande myndigheter är i fara.

Var finns viljan till solidaritet? Den förefaller nu vara som bortblåst. Det är löntagarna i de branscher med hög arbetslöshet som får betala för den ekonomiska krisen med chockhöjda avgifter till arbetslöshetsförsäkringen. För IF Metalls del innebär det en ökning av a-kasseavgiften upp till 300 kronor. En ökning av a-kasseavgiften kommer förmodligen bli fallet i flera a-kassor framöver. Det här är ett hårt slag för många löntagare så varför inte göra så att de olika fackförbunden tillsammans går ihop och hjälper varje enskild löntagare med den månatliga avgiften. Om a-kassorna sammanförs till en enda fond, kan fonden stimuleras med insättningar från såväl löntagarna som fackförbunden. I realiteten blir då fonden ett mellanting mellan strejkfond och stödfond till löntagarna vid kortare eller längre arbetsbristsituationer.

Nu måste samtliga fack skapa fonder som tillförsäkrar löntagaren stöd och hjälp vid friställande. Om en löntagare betalar in 100 kronor så borde en gemensam fond kunna bidra med resterande 200 kronor. Om ett sådant här förslag kunde vinna gehör borde sedan staten kunna gå in med garantier för stabilitet. Det kan inte vara rimligt att förbundens olika förutsättningar skall påverka löntagarens livssituation i någon större utsträckning. Det långsiktiga målet borde vara att sammanföra a-kassefonden med de nuvarande AP-fonderna. Här krävs både handlingskraft och solidaritet mellan de olika fackförbunden och mellan fackförbunden och staten.
//Patrik Wikström