Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Narkolepsioffren är en ny neurosedynskandal

När läkemedelsindustrin vill göra ännu större vinster har de hittat på den oslagbara metoden att skrämma upp politiker och myndigheter så att de på lösa antaganden kan få igenom massvaccinering i förebyggande syfte.
Åsa Frisk Publicerad
 Så skedde i samband med både fågelinfluensan och svininfluensan. Den senare har orsakat ohyggligt, livslångt lidande hos de mer än dryga 150 barn som drabbats av narkolepsi. Det kan även finnas ett mörkertal även av andra följdsjukdomar. Har mött personer som blivit allergiska och fått svårare reumatism efter vaccineringen.

Medierna med tv och radio i spetsen sväljer oftast propagandan med hull och hår. Utan minsta kritisk granskning läser man ofta upp eller trycker läkemedelsbolagens välformulerade och förledande pressmeddelanden.

Om något ska utredas så är det hur Läkemedelsverket, Smittskyddsinstitutet och Socialstyrelsen kunde godkänna influensavaccinet på dispens utan att det prövas kliniskt? Hur kunde folkhälsominister Maria Larsson och statsepidemiolog Annika Linde på så lösa medicinska grunder så oreserverat propagera för massvaccinering. En belysning av hur det hela gick till kan kanske förhindra liknande ödesdigra misstag i framtiden. Utan en offentlig utredning är risken stor att de drabbade och deras familjer göms undan i glömskan. Även medias roll bör granskas.

I utredningen får självfallet inte ingå korrupta myndighetspersoner, anslagsberoende professorer eller representanter för läkemedelsindustrin. Det fanns faktiskt några journalister som höll huvudet kallt när pandemihysterin grasserade som värst. Främst var det Inger Atterstam på Svenska Dagbladet. Hon varnade i flera artiklar mot massvaccineringen. Inger Atterstam skulle om hon accepterar bli en bra ordförande i utredningen av denna "neurosedynskandal" som narkolepsioffren på goda grunder kan sägas utgöra.
Rune Lanestrand

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson