Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Mordvåg i Honduras - vad gör du?

I augusti besökte jag Bajo Aguán, på atlantkusten i norra Honduras, Centralamerika. Där pågår en landkonflikt som medier i Sverige inte anser värd deras uppmärksamhet. 3500 familjer, huvudsakligen småjordbrukare, som kämpar för rätten till mat och försörjning under dagliga hot och förföljelser.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

De senaste ett och ett halvt åren har 44 av dem samvetslöst mördats av privata säkerhetsvakter som arbetar för Dinant, ett multinationellt företag som odlar afrikansk palm på enorma plantager. Polisen och militären som borde skydda invånarna har tvärtom deltagit i förtrycket, och människorättsorganisationer i omådet rapporterar om att situationen förvärras. Sedan statskuppen 2009 har straffriheten brett ut sig och aktivister i motståndsrörelsen har systematiskt utsatt för ett skoninglöst våld. 16 journalister har mördats sedan kuppen.

Jag blev chockad över den brutalitet poliserna har visat befolkningen, och över internationella institutioners flathet mot Honduras så kallade demokratiskt valda regering. Alltså måste det civila samhället ta över. FIAN och Latinamerikagrupperna sprider just nu en brevskrivar-kampanj för att Honduras speciella åklagare för mänskliga rättigheter, Sandra Ponce, ska undersöka brotten och ställa de skyldiga inför rätta, och verka för att våldet upphör och landkonflikten kan lösas. Och din underksrift betyder mycket - ju fler som skriver under, desto bättre förstår regeringen i Honduras att de har omvärldens ögon på sig. Och eftersom de uppenbart inte respekterar sin egen befolkning är det endast då förändring kan ske.

Gå in på fian.se [1] och leta upp Blixtaktion Bajo Aguán. Men gör det nu, det är bråttom att sätta press på regeringen och stoppa våldsvågen!
Anna Lok
kommunikatör för Latinamerikagrupperna i Managua

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson