Det är inte längre de politiska traditionerna som är viktiga utan det är vad partierna vill göra för att förbättra medborgarnas situation idag och om de klarar den uppgiften som är det viktiga. Detta leder osökt in på vad socialdemokraternas partiledare, Mona Sahlin, avser att ge för budskap till de socialdemokratiska väljarna, och på vilket sätt hon tänker framföra detta. Utifrån ett socialdemokratiskt väljarperspektiv finns det två alternativ för Mona Sahlin. Nu när det finns ett bestämt rödgrönt regeringsalternativ måste hon visa för väljarna att hon tror på det regeringsalternativ hon varit med om att forma. Om hon inte kan göra detta kan hon heller inte vara oppositionsledare och då återstår endast alternativet att ta konsekvenserna och avgå.

Angående det rödgröna regeringsalternativet förefaller Sahlin själv inte vara helt övertygad om att det är så bra. Hon har vid upprepade tillfällen uttryckt skepsis mot Vänsterpartiets röda förflutna. Miljöpartiet är aningen lättare att relatera till, men inte helt oproblematiskt. Att initiativet till samarbetet ens uppkom beror på två saker, dels att alliansen uppstod och pekade mot en uppdelning av svensk politik i två block, dels på Sahlins svaga position inom det egna partiet. Hon var ifrågasatt av en rad anledningar, för att vara gammal egenföretagare, för att vara kvinna, för att ägna sig åt vissa jämförelsevis "smala" frågor som hbt-personers rättigheter och för att tillhöra högerfalangen i partiet. Dessutom drogs gamla synder fram (Toblerone-affären) i syfte att misskreditera henne ytterligare.

Sahlins svar på kritiken blev att ytterligare skärpa sina redan intagna ståndpunkter. Det är tydligen jämställdheten som kommer att vara socialdemokraternas huvudfråga inför nästa års riksdagsval. Den är visserligen en viktig fråga, men inte så att det är den som fäller avgörandet om makten. Jämställdhetsfrågan skulle kunna få större politisk legitimitet bland de socialdemokratiska väljarna om den lyfts fram till att handla om försörjning och makt, det vill säga att den görs till en så kallad plånboksfråga. Knäckfrågan i valkampen 2010 kommer istället med största sannolikhet att vara sysselsättningspolitiken. Arbetslösheten kommer enligt prognoserna att vara runt 10 procent på valdagen. Om Mona Sahlin och socialdemokraterna envisas med att säga att den situationen löser sig själv genom konjunktursvängningar gör de om Göran Perssons misstag från förra valet. Hur den taktiken fungerade behöver väl knappast någon socialdemokrat påminnas om. Den som envisas med att inte se arbetslösheten som en viktig valfråga är ingen valvinnare.

Inom politiken gäller den gamla sanningen att politiker inte vinner några val på gamla meriter. Det som hänt har hänt och det bryr sig väljaren för det mesta ingenting om. Den som är valvinnare är den som lyckas presentera ett tilltalande scenario av vad som ska åstadkommas i framtiden. Det som är viktigt för väljarna är hur dagens problem ska tacklas och vilka idéer som ligger till grund för den politik som ska lösa dem. Därför behöver de rödgröna nu när det är mindre än ett år kvar till valet visa för väljarna att de är överens om mer än att de är emot den sittande alliansregeringen. 

Ju närmare valrörelsen kommer behöver Mona Sahlin redogöra för hur rollfördelningen ska se ut med avseende på ministerposter och ansvarsområden i en eventuell rödgrön regeringskonstellation. Hon kan inte bjuda in till ett politiskt samarbete med vassa armbågar, men förmodligen inte heller med silkesvantar. Det som kanske ändå har störst betydelse för om det rödgröna samarbetet kommer att vara politiskt vägvinnande är om Mona Sahlin själv visar att hon tror på det. Om inte det som sägs överensstämmer med handlingen fallerar förtroendet för henne som alliansledare, och kanske till och med som socialdemokratisk partiledare.

Patrik Wikström