För det första har det skett en betydande attitydförändring hos yngre arbetstagare till att vara fackligt ansluten. Till skillnad från de äldre generationerna betraktar de inte fackföreningsmedlemskapet som en fråga om värdegemenskap, utan mer som en egennyttig affärstransaktion. Vad tjänar jag som enskild arbetstagare på att vara med i facket? När tiderna är goda, ingenting.

Den andra förändringen är strukturell. Det har skett en stark förskjutning från industri- till servicesektorn. Under de senaste åren har den fackliga medlemsanslutningen dramatiskt minskat. Mot att det tidigare traditionellt varit omkring 75 till 80 procent av alla löntagare som varit anslutna, är det idag betydligt färre. Det är utifrån dessa förutsättningar som fackföreningsrörelsen behöver arbeta för att återfinna sin plats i samhället.

Fackföreningarna behöver moderniseras och medlemskapet göras attraktivare för löntagarna. De behöver utifrån ideologiska och praktiska inspirationskällor finna en ny vision. En idé som faktiskt skulle kunna vara motiverad i dagens ekonomiska läge är ett återuppväckande och vidareutvecklande av Rudolf Meidners löntagarfondsystem. En breddning av ett sådant perspektiv är definitivt värt att beakta. Om själva begreppet löntagarfonder känns tyngt av sin historia kan en annan benämning med fördel användas.

Innan en breddning av ett sådant perspektiv tas i beaktande följer en mycket kort redogörelse över vad Rudolf Meidners löntagarfonder gick ut på. Fondernas ursprungliga idé var att öka fackförbundens inflytande över det privata näringslivet genom socialisering. Löntagarfondsystemets mål var bland annat att motverka förmögenhetskoncentrationen till de traditionella ägargrupperna och att löntagarna skulle få ett ökat inflytande över de ekonomiska besluten i företagen. Löntagarfonderna skulle utgöra en kontrollmekanism som kunde reglera kapitalet så det kom löntagarna till del i form av löner, försäkringar och pensioner. I och med att löntagarfonderna inte genomfördes fullt ut kunde företagen själva bestämma över sin kapitalplacering.

Det kapitalistiska systemet som nu finns förefaller ha urgröpt värdet på kapitalet till den grad att löntagarnas intressen inte längre kan tillvaratas. Om löntagarna hade haft tillgång till löntagarfonder, med ackumulerat kapital i form av pengar och aktier, hade de antagligen haft en annan och starkare maktbas. För löntagarna borde det vara viktigt att fundera över hur vinster ska, och bör, fördelas mellan arbetsgivare och anställda, från de i låg position till företagsledning. Vem som ska tjäna på det mervärde som företagen producerar är en närmast tidlös fråga. Att åter ta upp löntagarfondsystemet handlar inte om att vilja tillbaka till dåtiden, utan om att vilja skapa en ny konstruktion i form av fackföreningsadministrerade arbetslivsfonder där någon eller några procent av lönen går till att köpa in sig i större företag.

Följande exempel kan visa hur löntagarfonderna skulle kunna fungera. Om företagets VD skulle ta ut exempelvis en fallskärm på 6 miljoner så skulle facket ha en kapitalersättning motsvarande 3 miljoner till sina fonder för löntagarna. Det är inte omöjligt att detta dels skulle få till effekt att bonusutbetalningar i högre grad undveks, samt att de i de fall de trots allt utbetalades också kom löntagarna till del. Detta skulle kunna ge en positiv effekt inte minst för konsumtionen. En person med 6 privata miljoner spenderar sannolikt både mindre och endast med egenintresse framför ögonen än många som solidariskt delar på 3 miljoner. En modifiering av löntagarfondmodellen skulle innebära en utökning och en spridning av ägarinnehavet. Fondomfördelningen skulle inte bara gälla för de 45 procent av befolkningen som får lön för arbete utan även omfatta de 55 procent av vilka många får sin inkomst genom exempelvis arbetslöshetsersättning, sjukersättning, pension och förtidspension. Det är viktigt att förtydliga att situationen är ganska komplex för vissa av de 55 procenten, till exempel får barn och unga sin försörjning både genom sina föräldrar och genom till exempel studiebidrag. En skattesänkning till en arbetande förälder äts då upp av en motsvarande sänkning av studiebidrag eller barnbidrag när skatteunderlaget minskar. Fackföreningsrörelsen skulle kanske ta till sig den nygamla idén om löntagarfonder och se dess utvecklingspotential. Den skulle kunna utgöra en väg in i en tryggare framtid.
Patrik Wikström