Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Lita aldrig på Trygg-Hansa

Jag gick på en nitlott då jag tecknade barnförsäkringar i Trygg-Hansa. Det var ju Unionen som tipsade mig att teckna försäkringen. Tack Unionen!
Åsa Frisk Publicerad

 Jag tecknade ett antal barnförsäkringar. Alla försäkringar godkänndes av Trygg-Hansa utan undantag.  Sedan gick allt snett.  År 2003 då mina barn började skolan, ramlade mitt barn på skolgården och slog sig så pass illa så att vi fick uppsöka läkare. Detta anmäldes direkt till Trygg-Hansa som ett olycksfall dels av skolan och dels av oss föräldrar.  Veckorna gick och vårat barn fick mer och mer ont i sitt ben. Sjukvården hittade inga fel men värken bestod. Varje vecka under 7 veckors tid besökte vi läkaren varje vecka på torsdagar. Jag ledsnade till slut och sa att jag stannar kvar tills en röntgen är utförd för att säkerställa att det inte finns någon skelett skada. Efter 7 veckor gjordes röntgen. Vi blev därefter remiterade till Universitets sjukhuset.

Den visade sig att mitt barn hade Sarkom i höger femur. Ni som inte känner till begreppen  om sarkom så är det cancer i skelettet. Femur betyder lårben.  Trygg-Hansa valde då att ändra i barnförsäkringen så att det olycksfall som vi  samt skolan hade anmält blev en sjukdomsskada. Då Trygg-Hansa gjorde förändringen så fick vi försämrade villkor. Vi får inga resor ersatta även om vi har gjort sådana 3 gånger i veckan. Numer bara 1-2 gånger i månaden (rehabilitering).  Dessutom sjönk alla ersättningar.  

Trygg-Hansa har aldrig kunnat förklara varför de förändrade våra försäkringsanmälan.   Till er andra; var försiktiga med att teckna försäkringar i Trygg-Hansa.  

P.S Mitt barn lever fortfarande efter 8 års behandlig och rehabilitering. D.S    
//Före detta Trygg-Hansa Kund

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson