Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Lagstiftning borde inte straffa ut kvinnor!

Jag kan förstå vilka konsekvenser det kan bli (pensionsmässigt) för kvinnor om de väljer att stanna hemma med sina barn.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad 11 december 2013, kl 09:19

Jag kan förstå vilka konsekvenser  det kan bli (pensionsmässigt) för kvinnor om de väljer att stanna hemma med sina barn. Det är här skon klämmer - lagstiftningen borde inte "straffa" ut kvinnor som väljer att stanna hemma med att ta hand om de barn som föds. Det borde vara en sådan där  "överhoppningsbar" tid som a-kassan och arbetsförmedlingen kallas det.

Grunden för min tanke ligger faktiskt rent biologisk och jag tänker då främst på saker som t ex amningen. Socialstyrelsen rekommenderar kvinnor att amma sina barn i upp till två år.

Har fem barn själv och har ammat dessa lite olika, dock aldrig länge än ett år. Det är en otrolig stressfaktor att veta att bara pga ekonomiska skäl samt att två månader är pappamånader så måste jag börja vänja av mitt barn med amningen bara för att vi ska göra skiftbyte hemma. Inte för att vi som föräldrar vill det utan för att lagstiftningen kräver det.

Det är nog jobbigt att börja skola in barnen på dagis innan de ens har börjat gå. Om man sedan lägger till att lagen till och med ska bestämma hur länge jag som mamma ska amma - då har det gått lite för långt, anser jag.

Som jag skrev från början - det är själva upplägget kring föräldraledighet som måste ses över. Låt det vara upp till föräldrarna att välja vilken som ska vara hemma och se till att kompensera detta ekonomiskt istället.

Trots allt så är det ju faktiskt föräldrarna som vet bäst hur dom vill uppfostra sina barn.

Tack för att jag fått dela min syn på detta.

En mamma i Sverige

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson