Jag kan förstå vilka konsekvenser  det kan bli (pensionsmässigt) för kvinnor om de väljer att stanna hemma med sina barn. Det är här skon klämmer - lagstiftningen borde inte "straffa" ut kvinnor som väljer att stanna hemma med att ta hand om de barn som föds. Det borde vara en sådan där  "överhoppningsbar" tid som a-kassan och arbetsförmedlingen kallas det.

Grunden för min tanke ligger faktiskt rent biologisk och jag tänker då främst på saker som t ex amningen. Socialstyrelsen rekommenderar kvinnor att amma sina barn i upp till två år.

Har fem barn själv och har ammat dessa lite olika, dock aldrig länge än ett år. Det är en otrolig stressfaktor att veta att bara pga ekonomiska skäl samt att två månader är pappamånader så måste jag börja vänja av mitt barn med amningen bara för att vi ska göra skiftbyte hemma. Inte för att vi som föräldrar vill det utan för att lagstiftningen kräver det.

Det är nog jobbigt att börja skola in barnen på dagis innan de ens har börjat gå. Om man sedan lägger till att lagen till och med ska bestämma hur länge jag som mamma ska amma - då har det gått lite för långt, anser jag.

Som jag skrev från början - det är själva upplägget kring föräldraledighet som måste ses över. Låt det vara upp till föräldrarna att välja vilken som ska vara hemma och se till att kompensera detta ekonomiskt istället.

Trots allt så är det ju faktiskt föräldrarna som vet bäst hur dom vill uppfostra sina barn.

Tack för att jag fått dela min syn på detta.

En mamma i Sverige