Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Kommentar till långtidsarbetslösa

Jag håller fullständigt med dig, man skriver om arbetslösa ungdomar, om de som har jobb men knappt ett ord om oss som varit arbetslösa länge.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad
 Jag är snart i samma situation som dig, Samhällstjänst. Vad är det, om inte utnyttjande av oss som inte hittat något arbete. Jag fick höra att det är upp till arbetsgivaren att bestämma om jag får ledigt eller inte för att gå på anställningsintervju, tandläkare, eller till en vanligt läkare.   Man är helt utlämnad, 65% a-kassa, jobba heltid på ett jobb som egentligen inte behövs. Men jag kommer att ha samma utgifter som vanligt folk som arbetar med riktigt lön: Resa till och från jobbet, kläder som passar arbetet, kanske extra utgifter för mat. Man behöver se bra ut i håret - extra besök hos frisörer. Sedan kommer naturligtvis mina så kallade arbetskamrater att gå ut ibland tillsammans och ska jag göra denna samhällstjänst för att få referenser, nya meriter, nya erfarenheter och träffa människor kanske det är idé att även vara social. Men hur ska jag har råd att följa med ut. Med de utgifter jag redan har för att jobba med 65 % kommer att gå åt ändå.   Och hur rimmar det  att:   "genom sysselsättningen får du en möjlighet att skaffa dig erfarenheter, meriter och färska referenser" när jag ska göra ett jobb som egentligen inte finns?

Nej, låt oss gå samman och protestera, fast jag vet inte hur.  Dessutom förstår jag inte hur fackförbunden kan godta denna typ av aktivitet.

Nej ge mig riktig lön så visst fasen ska jag utföra samhällstjänst!

Kerstin Hansson

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson