Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Kärlek i Virsbo

Vi var många som såg fram emot att få läsa om reportaget från Virsbo i Kollega eftersom vi jobbar på företaget och hade hört talas om att Kollega hade varit här.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad 24 juni 2013, kl 10:49

Men vad fick vi läsa? Jo, dålig journalistik med fattigt innehåll och med en snaskig rubrik om Kärleksnästet i Virsbo.

Ett rykte som inte finns några belägg för och dessutom hänt för länge sedan.

Ska man inte hålla sig till fakta i ett reportage och inte ett antagande om vad man tror sig att ha hört?

Dessutom hade de tre paren inte ens träffats här på jobbet utan utanför grindarna.

Det hade varit mer intressant att få läsa om de par som mötts här på jobbet.

En lista fanns ju på 30 par så det borde ju funnits några par att intervjua.

Man kan också fråga sig varför man nämner olika namn i reportaget som inte en tillhör Unionen utan Metall.

De är inte ens tillfrågade om de vill bli omnämnda i reportaget.

Var har dessa personer egentligen med det här att göra?

Allra minst hon tjejen i blandarrummet och chauffören fast de nog har skilt sig, skriver ni.

Om man inte har belägg för vad man skriver om så ska man inte ens ta med det i reportaget.

Vad ska andra läsare tro om oss som jobbar här på Uponor?

Jag hoppas att de som läst detta reportage inser att bilden av oss är helt felaktigt beskriven.

För vi är seriöst arbetande människor som kämpar för att få behålla våra jobb i konkurrens med andra plastföretag och rådande lågkonjunktur.

Det vi minst behöver är få bli omskrivna på det här sättet av Kollega.
// "En Uponoranställd i Virsbo"

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson