Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Jobbavdrag

Vi (Margita Andersson, Uppsala och Brita Dufmats-Derwén, Stockholm) vill instämma i att Unionen, som har så många pensionärsmedlemmar, också har ett ansvar för att informera och bevaka även deras intressen.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Urban Olsson!

Du skrev ett debattinlägg ang. jobbskatteavdraget i Kollega nr 1 2009 och som du dessutom spridit i dagspressen. Detta inlägg är ganska svårsmält tycker vi. Därmed kan det inte stå oemot­sagt.

Den argumentation du använder är ett maktspråk som tillhör politiker och är avsett att dölja de politiska avsikter som ligger bakom och som ingår i ett spel som facket borde hålla sig borta ifrån.

Du skriver bl.a. "att det är utmärkt ur såväl privat- som nationalekonomisk synpunkt".

Ja, det var just det - vem är det nu som ska vinna på det hela?

Vems ärenden är argumentationen till för?

Vad är det man vill åstadkomma?

Påståendet är lika sant som när det står gratis i annonserna och samtidigt ingår i priset.

Du hänvisar också till helheten, frågan är vems helhet och var gränserna dras för den helheten. Vi föredrar en helhet som är lite vidare.

Vi kan inte annat än gå med på att ditt ursprungliga inlägg är oantastligt rent juridiskt med den snäva syn som du använder och som avsikten med det är.

Problemet är det som ligger till grund för detta maktspråk, nämligen att stuva om på ett sätt som verkar oförargligt vid första påseende och som går att argumentera med det mantra som är Alliansens.

Diskrimineringen sker ju inte bara av pensionärer med den här argumentationen. Det har vi ju tagit del av via media när det gäller sjukskrivna medborgare t.ex. Alla övriga kommentarer är onödiga.

Ett annat exempel på dessa metoder, som är aktuell just nu, är studiebidragen där man ska höja dem med 400 kr/mån (från 2 340 till 2 740 kr/mån) samtidigt som man tar bort nästan alla möj­ligheter till bostadsbidrag! Detta när alla studentbostäder faktiskt har marknadshyror.

Vem var det som vann på dessa kullerbyttor tro - ? Inte är det studenterna i alla fall!

Saken är istället den människosyn på äldre som kommer i dagen och som ligger till grund för hela resonemanget. Att anföra skillnader mellan medborgare som detta beskriver har vi ju hållit oss för goda för i vårt land hittills.

Visst, vi arbetar inte - men vi som gått i pension nu har nog varit ute i arbetslivet på ett sätt som ingen tidigare generation har varit. Vi (den absoluta majoriteten av män och kvinnor) har i all­mänhet arbetat från tidig ålder och fram till pensionen och därmed bidragit med skatt hela livet.

Att neka till att pensionen är 'uppskjuten lön' är ju rent löjeväckande!

Vad är det annars?

Ja - det är i alla fall inte "en ersättning utan motprestation"!

Att här dra upp vems skattebidrag som blir pension för vem skulle leda alldeles för långt.

Pensionen är indragna medel av:

  • Delar av inbetald preliminär skatt från varje arbetstagare i landet.
  • Delar av inbetalade arbetsgivaravgifter.
  • Delar av lönehöjningar som vi avstått i förhandlingar i avtalsrörelser.
  • Delar av allmänna anställningsvillkor, förhandlade utifrån utrymmet i avtalsför­hand­lingar.

Att hävda något annat är att låna sig till den tolkning som krävs för att kunna genomföra diskri­mineringen. Vi tycker att det är mycket förvånande att du dig lånar till det. En person som i så många år varit med på en hög position inom en facklig organisation.

Det är inte utan att man börjar leka med tanken på hur det skulle ha sett ut om man fått behålla alla dessa inbetalningar själv, vilket är brukligt i många länder.

Man kan ju också fundera över hur många arbetstillfällen på alla dessa fackliga försäkringsbolag, som inte funnits idag om så varit fallet.........!

 Margita Andersson  Brita Dufmats-Derwén

Medlemmar i Unionen Seniorerna i Stockholm

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson