Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Israeldebatt

Läser Israeldebatten under insändare i Kollega och chefredaktör Björn Öijers svar i frågan.
Blir mer och mer arg. På lögnerna, vridningen och självgodheten.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad
Björn Öijer, att PLO (Fatah) inte är terrorstämplade betyder inte att dom inte har varit det. PLO har utfört många, många terrordåd och aktivt propagerat för våld och Israels utplåning.
Medan du satt i trygga Sverige blev oskyldiga civila Israeler mördade. Och vem har gett dig rätten att besluta vad proportionerligt våld är? Ska Israel behöva låta sina medborgare dö för att Hamas cyniskt och utan en gnutta medlidande utövar ett krig mitt från Gaza? Skillnaden är att för Israel är varje medborgare viktig, för Hamas, ingen. Inte Israeler, inte den egna befolkningen, och därför ser det ut som det gör.
Israel skyddar aktivt sina medborgare, Hamas lämnar ut dom att dö för att ro hem politiska poäng. Golda Meír fastslog för fyrtio år sedan en sanning som gäller än idag: "När araberna älskar sina barn mer än de hatar oss kommer vi att uppnå en verklig fred". Begrunda det, Björn. Jag är inte för eller emot något av folken. Jag är emot hur Palestinierna hålls som gisslan av Hamas och hur Israeler betalar priset och skuldbeläggs för allt.
En arg Israel

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson