Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Integration och handskakningar

Jag läste med resignation artikeln om mannen som vägrat skaka hand med sin kvinnliga arbetsledare för att det stred mot hans religiösa övertygelse.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Att han kände sig kränkt kan jag förstå, men att facket ens kunde understå sig att se det som ett fall av diskriminering är för mig ofattbart. Att han sedan fick ut ett skadestånd på 30 000 kr är skandalöst - bara för att han kände sig kränkt på irrationella grunder? Om han hade blivit misshandlad eller slagen eller hotad hade det varit en sak, men att vägra ta en kvinna i hand? Var det någon som blev diskriminerad i det här sammanhanget så var det väl kvinnan som han vägrade se som en likvärdig människa!

Att en integrationsenhet misslyckas totalt med det allra första steget i att faktiskt integrera människor i vårt samhälle är anmärkningsvärt - nämligen att förklara att vårt hårt förvärvade västerländska samhälle som bygger på frihet, integritet, jämlikhet, jämställdhet, rationalitet och frånvaro av religiöst eller politiskt förtryck är något vi värdesätter och håller som ett högt ideal.

Att ge efter för - och till och med belöna - sådana här idiotiska irrationella religiösa idéer verkar bara vara resultatet av en närmast magnifik okunnighet och naivitet. Det är alltså okej att belöna bigotteri och diskriminering så länge den är religiöst grundad? Det är okej att ge folk ersättning för att de känner sig kränkta när de måste umgås med "smutsiga" människor som de ser ned på?

Det finns inga rationella skäl till att inte ta någon i hand bara för att de råkar vara kvinna. Det, om något, är nedvärderande och diskriminerande. Om det är någon som skulle fått skadestånd så är det den kvinnliga arbetsledaren.

Det finns en väldigt god poäng med att upprätthålla våra västerländska värderingar, och det är att de är det enda som kan ge oss en chans till ett öppet och demokratiskt samhälle. Att ge efter på någon av de värderingar är att ifrågasätta hela vårt historiska arv med upplysning, vetenskap och rationalitet och lämna plats åt okunnighet, vidskepelse och religiös intolerans.

Jag hoppas den kvinnliga arbetsledaren också begär skadestånd, à 30 000 kr från den (muslimske?) mannen så det här blir rätt. Annars överväger jag allvarligt att lämna facket och stämma mannen själv.
//Pär Karlsson, Karlskoga

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman