Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Inte oskyldigt med etanolodling

Det är alldeles riktigt det Johan Tell skriver i sin krönika, att de plötsligt stigande och därefter sjunkande matpriserna har föga att göra med etanolodling.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Prisfluktuationerna var en del av den allmänna finansbubblan.

Och det är alldeles riktigt att inte folk svälter för att det är ont om mat. De svälter för att de inte tillåts arbeta och försörja sig.

Men därmed inte sagt att det är alldeles oskyldigt med etanolodling.

För det första är etanol inget särskilt effektivt sätt att minska koldioxidutsläpp. Vanlig etanol som används i bilar har förbrukat mycket fossila bränslen innan grödan hamnar i tanken. Det är möjligt att man sparar 10-20 procent, knappast mer. Inte mycket att satsa på i ett långsiktigt perspektiv alltså.

Men viktigare är att etanol har kapacitet att ersätta så förtvivlat lite fossilbränslen. Om all den olja som förbrukas i Sverige skulle ersättas med etanol finge vi sluta odla mat. Alternativ ersätta alla skogar med energiskogar. Och Sverige är ändå ett vidsträckt land med föga människor på. Om etanol skulle användas i världsskala skulle det inte finnas nån plats alls att odla mat på. En del som har räknat på saken menar att det behövs sju till tio jordar för att ersätta fossilbränslen med biobränslen.

Det är i detta långsiktiga perspektiv biobränslen är ett hot. Det behövs inte att sådär förtvivlat stor andel fossilbränslen ersätts med biobränslen för att man ska börja knapra på de nödvändiga jordarna för mat och fiberråvara. Det är i det perspektivet som vår lyxkonsumtion slår ut de fattigas nödtorft.

//Jan

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson