Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Inte en dag försent!

Det är inte en dag för tidigt att ämnet FAS3 tas upp i en facklig tidning. Idag bjuds människor ut som gratis arbetskraft och arbetsgivaren får dessutom en liten bonus på 5000 kr i månaden för att använda denna och facket lyser helt med sin frånvaro i denna fråga.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad 18 oktober 2013, kl 10:45

Höll på att helt sätta i halsen, den uppgift som ni presenterat om att 30% skulle ha lämnat FAS3 för jobb, när den verkliga siffran är 1%. Inte heller verkar den som skrivit artikeln verkar varit insatt i det verkliga statistikfifflet som är licenserat av makthavare.
 
Som det är nu, sätter man en person i FAS3 under 6 månader, använder sedan dessa medel för att betala FAS3:aren ur genom sk konstruerade låtsasanställningar som pågår under 6 månader ( 50% låtsas anställning + 50% FAS3) och så har man gjort en långtidsarbetslös, nyarbetslös och kan börja om kedjan på nytt. Den arbetslöse får ett nytt varv med CV skolor på längden och tvären, en coach som ska coacha fram jobben som inte finns i Sverige etc...så håller vi illusionen vid liv eftersom ingen politiker vågar tala öppet om att det saknas över 500 000 jobb och 1 miljon är arbetslösa. ( ref Svenskt Näringslivs rapport)
 
Vi som var vakna i skolan har räknat ut att den matematiken går inte ihop. Att kränka och förnedra människor och utsätta dem för allsköns experiment kan aldrig leda till fler jobb i Sverige, om man inte cyniskt vill slå ut dem. Då har vi ju en ny sektor att sälja in happy piller till, rehab etc.
 
Det är kostsamt för samhället med så obegåvade politiker och makthavare och vi får alla vara med och betala för deras inkompetens.

"Nej till Fas 3"

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson