Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Idén om full sysselsättning är en utopi

Idén om full sysselsättning – finns den? Det är inte längre ett realistiskt mål, eftersom effektiviseringar av arbetslivet sker på alla plan. Finns möjligheten att med hjälp av ny teknik såsom datorer, maskiner, robotar och så vidare effektivisera det arbete som ska utföras så kommer detta att ske.
Publicerad 22 januari 2016, kl 13:46

Det ekonomiska systemet är uppbyggt för att hela tiden maximera effektivitet och därmed ekonomisk vinst. Företag strävar hela tiden efter att utveckla teknik som ersätter mänsklig arbetskraft och på så sätt få ner sina personalomkostnader i form av löneutbetalningar, ofta en stor utgiftspost. Detta leder också till att företag söker sig till större städer, där det är lättare att förändra arbetskraftens storlek och sammansättning. Även om det skulle gå att underlätta för företagande på landsbygden så kvarstår ett grundläggande problem. Det kommer helt enkelt inte att skapas tillräckligt med nya jobb för att ersätta alla de jobb som effektiviseras bort. Detta är en utveckling som kommer att vara oundviklig. Frågan är om detta ska ses som ett hot eller som en möjlighet.

Stad och landsbygd får inte ställas emot varandra. Många som bor i städer skulle gärna flytta ut på landsbygden. Men ett stort problem är att det finns så få möjligheter att kunna försörja sig på en mindre ort. I de landsbygdskommuner där arbetslösheten är hög finns det många arbetslösa som sitter inne med idéer och engagemang för att starta upp en egen verksamhet. Det som saknas är en grundläggande ekonomisk trygghet så att de har möjlighet att bo kvar på orten och inte behöva tvingas till städerna. Alla kan inte och vill inte flytta in till städerna. Även om det finns möjligheter till jobb så stupar det på bostad och får man tillgång till någon så är hyror och andra boendekostnader ofta skyhöga.

De som oroar sig över urbanisering och utflyttning från landsbygden brukar framföra en landsbygdslön eller glesbygdslön som lösning till problemen med försörjning. Problemet med sådana förslag, och med så gott som alla typer av glesbygdsstöd som föreslagits de senaste trettio åren, är att de signalerar att invånarna på landsbygden inte kan ta hand om sig själva. Den utveckling som ska vändas är en process som för Sveriges del inleddes i slutet av 1800-talet med industrialiseringen och urbaniseringen. Resultatet blir grovt sett att Sverige utanför respektive regions centralort och de tre storstadsregionerna får en negativ befolkningstillväxt. Lite bidrag här och där kan knappast ändra de här förhållandena. Men trots detta så finns det ju fortfarande människor som bor i glesbygd och dessa förtjänar också att ha tillgång till grundläggande samhällsfunktioner som vård, skola, omsorg, polis och räddningstjänst. Och de förtjänar också tillgång till arbete. 

Det börjar bli tröttsamt att hela tiden lyssna på det eviga käbblet mellan de olika politiska blocken om vilken politik som skapar flest jobb. Hur skulle det vara om politikerna började våga tala om målet med att uppnå full sysselsättning som den utopi det egentligen är? Att människor har jobb så att de kan försörja sig är det ingen som säger emot, inte heller att jobb gör att människor känner en gemenskap med andra på en arbetsplats. Fallet är nu att politikerna låst sig fast för mycket vid det här med full sysselsättning och inte verkar kunna tänka utanför blockgränserna när det gäller att ta fram politiska lösningar som kan generera jobb. Politikerna borde lägga fokus på att skapa ett samhälle där de som inte har jobb också ska kunna känna värde som samhällsmedborgare och kunna lägga energi på konstruktiva saker, inte som nu behöva tvingas söka jobb som i själva verket inte finns i alla fall inte på landsbygden och kanske aldrig kommer att finnas.

Synen på arbete behöver förändras i grunden. En ny tid liknande den då industrialismen hade sitt genombrott kommer förmodligen aldrig igen, där det efterfrågades en massa människor för att bygga upp ett ekonomiskt välmående samhälle. Ett nytt teknologiskt genombrott som ens är i närheten av industrialismen är nog orimligt inom överskådlig framtid. Den så kallade IT-revolutionen kom av sig och det är svårt att se någon annan potentiell drivkraft bakom en ny industriell revolution. Då återstår två alternativ: hitta andra arbetsmarknader eller ändra synen på människors identitet som yrkesverksamma. Visst behövs det folk i både skola, vård och omsorg, men alla arbetssökande kan inte arbeta med detta. Istället kanske vi måste inse att människors identitet inte nödvändigtvis måste handla om vilket arbete de har. Det finns saker som behöver göras i samhället. Det finns exempelvis en omfattande infrastruktur som behöver underhållas och förbättras. Inte minst behöver samhället idéer och åtminstone något slags grundläggande vision. Och visst behöver en samhällsekonomi fortfarande mänsklig arbetskraft - om än inte lika mycket längre – bara den får kosta något. Samhället innehåller många sektorer där det behövs människor. Nu är problemet att människor effektiviserar ihjäl sig själva.

Patrik Wikström

 

 


 

 

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson