Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Helt vanliga människor i Fas 3

Jag blev riktigt upprörd när jag läste den här artikeln om fas tre i kollega tidningen. Det stämmer inte att de flesta har någon form av funktionsnedsättning som är i fas tre.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad 18 oktober 2013, kl 11:00

Jag har ingen funktionsnedsättning och inte heller de som jag har jobbat med i fas tre på de olika arbetsplatserna jag har varit på. De flesta som var i fas tre hade jobbat med allt möjligt. Helt vanliga människor.

Det är väldigt kränkande att ni skriver att de här människorna är en väldigt speciell grupp. Det låter som vi är gravt utvecklingsstörda. Jag tycker man ska fråga sig vad det är för samhälle vi lever i, i stället för att döma ut långtidsarbetslösa.

För det första finns det knappt inga jobb i dagens Sverige. För det andra kräver de så otroligt mycket av en. Jag har inte lyckats få någon jobberfarenhet och då är det otroligt svårt att få något jobb. Jag är 31 år gammal och bor fortfarande hemma. Jag kommer att få leva på socialen resten av livet för att det är omöjligt att få något jobb i dagens Sverige. Jag har flera vänner som inte har något jobb.

Det är inte mitt fel att jag inte kan få något jobb. Det är alla arbetsgivares fel som inte ger oss yngre människor en chans att få komma in på arbetsmarknaden.

Kom för fan inte och säg att vi är lata för det är vi inte. Jag kämpar varje dag mot ångesten över att inte ha ett jobb att gå till. Snart tar jag livet av mig för att jag mår så dåligt. Jag känner mig fruktansvärt utanför detta samhälle och kränkt i allra första grad.
 
"Inte lat"

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson