Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Handskakningsdomen

Det är med förvåning jag ser att Kollega inte har tagit upp den s.k. handskakningsdomen där en man som vägrat hälsa på en kvinna i samband med en anställningsintervju i slutändan får skadestånd.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Jag är medveten om att det finns vissa juridiska spetsfundighet i domen, men det som är allvarligt är att en vägran att lära sig nytt premieras med skadestånd.

Låt oss först reda ut tre väsentliga saker:

1. Med Diskrimineringsombudsmannen menas här den del av nuvarande DO som tidigare hette "DO mot etnisk diskriminering".

2. Naturligt vis har en person sin fulla rätt att vägra hälsa på andra personer. Men, man måste också inse att man ställer sig utanför det samhälle man vill befinna sig i. Det måste vara den enskildes eget ansvar.

3. Det som DO:s representant gör, blanda in religionen i denna kulturella handling är helt fel. Det är kulturen som är den springande punkten, inte religionen! Hälsningar sker på olika sätt i olika kulturer. Det är ingenting konstigt med det, men det är också en skyldighet för en person som kommer till en ny kultur att förstå att allt inte kan vara som där man kommer från.

I Kollega liksom i många andra tidningar , bland coacher för arbetssökande m.m., m.m. talas det gärna om för ungdomar och arbetslösa hur de skall bete sig när de söker arbete. Det ges råd och tips. En grundläggande sak hos alla dessa råd och tips är betydelsen för den arbetssökande att förstå vilken arbetsplats hon/han söker till och vad som krävs av den sökande. Ofta påpekas vikten av att vara öppna för förändringar och anpassa sitt arbeta efter de krav som fortgående ställs på på en arbetstagare. Detta är helt naturligt.

Det är därför mycket underligt att en statlig myndighet går tvärs emot dessa självklara råd som ges i olika sammanhang och i praktiken påstå att inget får förändras. När DO säger att vi måste lära oss att hälsa på olika sätt i Sverige så motsäger myndigheten sig själv. DO glömmer en viktig sak: Ingen, vare sig så kallad svensk eller invandrare, kan lära sig alla olika kulturers sätt att bete sig.

Man är tvungen, i synnerhet ur fackligt ståndpunkt, att se den här domen i ett vidare perspektiv. I det aktuella fallet gäller det en man som kommer från en så kallad patriarkalisk kultur med ett synsätt på kvinnan som är inte är förenligt med det synsätt vi bland annat har i Sverige. Det är inte enbart frågan om han av sin kultur kan hälsa på en kvinna på det sätt som vi gör i den kultursfär som bland annat Sverige befinner sig i. I många av dessa patriarkaliska kulturer kan inte en kvinna "stå över en man". Det innebär bland annat att dessa män kan inte ha en kvinna som chef.

I och med att DO drivit en av dessa kulturers sätt att bete sig mot kvinnor till domstol så är det den statliga myndigheten DO:s skyldighet att i konsekvensens namn förklara hur fackliga organisationer och arbetsgivare skall hantera män som vägrar att ha kvinnor som chefer.

Det går inte att hänvisa till att inget aktuellt fall finns, man måste ha en helhetssyn; se framåt och tänka efter vad näst steg blir. Ett tänkesätt som bl.a. finns inom industrin.

De om har varit märkvärdigt tysta i denna debatt är, vad jag erfar, fackföreningar, arbetsgivare och i stort sett de folkvalda politikerna. Varför? Skall vi ha någon som helst tilltro till det prat som förs om jämställdhet mellan könen, kvinnors möjlighet inom arbetslivet och så vidare, så måste de våga prata om en dom som så uppenbart misskrediterar kvinnan.

Varför har inte Unionen kraftfullt ifrågasatt denna dom? Jag kan inte påminna mig om att jag sett något sådant och jag skulle vara glad om jag hade fel.
Lennart Skoogh

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson