Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Från hatade till älskade

Det var för ett år sedan som jag utan större förvarning blev ordförande för vår fackklubb. Efter ett varsel där över 60 personer fick sluta satt jag ensam kvar som förtroendevald då hade jag bara suttit som suppleant i styrelsen i ungefär ett halvår. En ny styrelse valdes och jag fick förtroende att fortsätta som ordförande.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

På den tiden ( Det låter som jätte länge sedan men det är så det känns. ) fanns det inget facklig engagemang bland medlemmarna. Vår arbetsgivare hade mer eller mindre vänt de anställda mot facket. Det var dels även vårt eget fel som inte hade svarat på kritiken som riktades mot oss.

Vi stod i oktober 2007 med 14 medlemmar av över 80 anställda. Den nya styrelsen fick också ta över en central förhandling angående sjuklöner på vårt företag. Till hjälp hade vi vår ombudsman i HTF som satt i Borås. Som tur var hade fallet gått så långt att vi inte var särskilt involverade i det längre. Fallet lämnades senare in till AD men slutade i en förlikning där vi fick tillbaka våra pengar.

Januari 2008 - Unionen bildas.

I och med detta fick vi ett nytt lokalkontor och nya ombudsmän. Det kunde inte bli mycket bättre. Lokalkontoret med ombudsmännen låg i samma byggnad som vårt företag.

Vi behövde hjälp, vi hade problem långt över halsen. Det kändes inte som att vår arbetsgivare tog oss på allvar och vi var för oerfarna för att kunna ta tag i problemen själva. Ingen av oss i styrelsen hade ens gått grundutbildningen än.

Efter ett samtal med ombudsmännen bjöds hela vår styrelse in till lokalkontoret en gång i månaden för att få hjälp och stöd i de frågor som vi hade.

Vi vill passa på att ge ett stort tack till våra ombudsmän som var helt fantastiska. Vi trodde först att dom skulle komma in och hjälpa oss med förhandlingar på plats men vi fick det förklarat för oss att vi måste stå på egna ben och se till att vår arbetsgivare gav oss den respekten som behövdes.

Det fanns dock en sak som vi var bra på. Det var rekryteringen. Vår rekryteringsavsvarige vid den här tiden plockade in nya medlemmar hela tiden. Vi växte snabbt i medlemsantal.

Att även visa upp styrelsen mer och verkligen gå ut med dom sakerna vi gjorde lyckades engagemanget bland medlemmarna växte sig större.

Sakta men säkert växte självförtroendet i styrelsen. Vi fick också en del nya chefer att förhandla med. I och med detta kunde en bra relation mellan vår styrelse och arbetsgivaren byggas upp.

Efter ett halvår med samtal en gång per månad med våra ombudsmän ansågs vi vara redo att själva ta tag i de flesta problemen. Vi har än idag ofta kontakt med våra ombudsmän fast nu gäller det frågor som går utanför klubbnivå.

Rekryteringen fortgår utan några större problem. Eftersom 98% av våra anställda är väldigt unga har vi själva sammanställt en broschyr som nyanställda får. Vi kan stolt säga att vi nu börjar närma oss 100 strecket i antal medlemmar. Vi har stor personalomsättning vilket är normalt i vår bransch så att rekryteringsarbetet pågår fortlöpande.

Vi skulle vilja tacka alla våra medlemmar för Ert enorma stöd. Ni finns alltid bakom oss och stöttar. Utan det engagemanget skulle inte styrelsen kunna arbeta på det här sättet.

Jag skulle också personligen vilja tacka hela min styrelse. Dom som sitter idag såväl som de förtroendevalda som inte jobbar kvar längre. En mer engagerad och arbetsvillig styrelse får man leta efter.

Camilla Nagel. Klubbordförande på Releasy i Skövde.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå