Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Fördomsfull mansforskare

Föreställ er att ämnet invandrarforskning etableras som akademisk disciplin och att en professor i det nya ämnet utifrån brottsstatistik för ett resonemang om att våldsamhet är en del av invandrarrollen.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Även invandrare skulle vinna på en förändrad invandrarroll, menar han. Ty med en sådan skulle infödda svenskar slippa vara rädda för invandrare när de går hem mörka kvällar. Hur skulle det tas emot? Varför är det politiskt korrekt att klumpa ihop och demonisera just män som kollektiv?

Att vissa män är våldsamma betyder inte att alla män har något slags gemensam identitet som presumtiva våldsverkare. Det är ingen ursäkt för att stämpla och peka ut män som kollektiv. Att sprida fördomar är inte vägen framåt. Det är vägen bakåt. Män är precis som kvinnor individer.

Den risk som kvinnor löper att bli utsatta för våld från män i det offentliga rummet ät mycket liten, jämfört exempelvis med att bli utsatt för våld från närstående män i hemmiljöer. Dessutom löper män betydligt större risk att bli utsatta för våld från män i det offentliga rummet än kvinnor gör. Den begränsning av kvinnors livsutrymme som det innebär att kvinnor utan saklig grund fruktar våld från män i offentliga miljöer är ett mycket större samhällsproblem än det våldet som sådant.

Kvinnor och män kan anta ett otal olika identiteter beroende på social kontext. Vissa identiteter hänger, givet vissa specifika sociala bakgrundsförhållanden, ihop med ett destruktivt beteende. Det handlar om komplexa sammanhang som måste undersökas och analyseras på ett konkret plan. Att "förklara" det våld som vissa män utövar genom att föreställa sig en absolut manlig identitet som skulle vara gemensam för alla män är inte vettigare än att till exempel skylla arbetslöshet och trångboddhet i fattiga förorter på något slags diffus "invandraridentitet". Det ger ingen kunskap, bara moralkakor.

Daniel Lundgren, socionomstuderande

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson