Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Finns det plats för offentligt ägande?

Sedan den nya regeringens tillträde har frågan om det offentliga ägandet blivit alltmer central. Statliga bolag säljs ut för 50 miljarder om året, under kritik från oppositionen. Samtidigt sålde socialdemokraterna bolag för 116 miljarder under sina senaste 12 år vid makten.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

Finns det, i ett framtida Sverige, en plats för offentligt ägande?

Denna nationella debatt har sammanfallit med en internationell diskussion om "statens återkomst" som ägare av bolag. Statliga investeringsfonder (så kallade sovereign wealth funds) och statskontrollerade bolag, ofta baserade i auktoritära stater, har blivit alltmer inflytelserika spelare i den globala ekonomin. Vi ser redan hur utländska bedömare nu hävdar att statliga bolag inte bör ses som vilka tillgångar som helst - utan även som utrikes-, säkerhets-, och energipolitiska aktörer.

De två debatterna har dock ännu inte lett till progressiva och framåtblickande analyser av det offentliga ägandet i Sverige. Alternativ till bolagisering och privatisering har lyst med sin frånvaro i debatten.

Nuvarande modell för offentligt ägande - vinstutdelande aktiebolag ägda och kontrollerade av staten - håller på att mista sin legitimitet. I både Sverige och i utlandet har denna modell visat sig ge upphov till såväl godtycklig maktutövning från regering som kommersiell rovdrift. Ibland har bägge fenomenen uppstått samtidigt, i samma bolag.

Under våren har problemen med denna traditionella modell för offentligt ägande belysts. Katt-och-råtta leken mellan regering och företagsledning i fallet Svenska Spel, samt diskussionen om skenande VD-löner och brist på mångfald inom statliga bolags styrelser är exempel på problemen. Återkommande kritik kring bristande samhällsansvar har minskat tilliten till dessa företag: I mätningar publicerade av SOM-institutet vid Göteborgs Universitet kan man utläsa att de statliga bolagen tillhör de företag som medborgarna litat minst på under senare år.

Det mest problematiska bolaget är Vattenfall, som levererar rekordvinster till staten, finansierat av höjda elpriser. Paradoxen i sammanhanget är att företaget i slutändan ägs av de frustrerade elkunder som uppenbarligen saknar kanaler för att påverka styrningen av verksamheten. Denna upplevda brist på medinflytande visar sig även i kritiken av företagets massiva utbyggnad av kolkraft och tvångsförflyttningar av byar i utlandet.

Vattenfall som offentligt bolag är således på väg in i en legitimitetskris. I takt med att diskussionen om klimatutmaningen kommit igång på allvar ställs ägarfrågan på sin spets: Har det offentliga ägandet något existensberättigande om Vattenfall agerar som vilket energibolag som helst?

Samtidigt behövs det offentligägda Vattenfall. Klimatfrågan har tvingat oss inse att vi nu behöver företag som går i bräschen för omställningen till förnyelsebar energi. Vattenfall skulle kunna vara detta företag, till gagn för såväl framtida generationer som svensk industri. Givet den alltmer "säkerhetiserade" energiförsörjningen i Europa finns det dessutom utrikes- och säkerhetspolitiska skäl att värna Vattenfalls legitimitet som offentlig-kontrollerat bolag.

I sken av ovanstående är det rimligt att ifrågasätta huruvida Vattenfalls styrning är lämplig för att organisationen skall kunna leva upp till de utmaningar som väntar. Men vad är då alternativet?

Storbritannien har under de senaste åren börjat experimentera med så kallade Public Interest Companies. Målet med dessa "allmänintressebolag" är att sammanföra

  • den säkring av allmänintresset som finns inom den offentliga sektorn, och
  • den intressent-baserade organisationsstyrning som återfinns inom civilsamhällesorganisationer,

med

  • den effektivitet och det självbestämmande som utmärker ett privat bolag.

Dessa mål uppnås genom att bolaget struktureras som ett icke-vinstutdelande bolag, där styrelsen består av en bred samling intressenter. Långsiktighet och värnande av allmänintresset byggs på så vis in i bolagsstrukturen, vilket i sin tur möjliggör att företagets ledning och anställda kan ges ökat självbestämmande över den operativa driften av bolaget. Regeringen får alltså mindre att säga till om i den operativa driften, vilket kompenseras av att allmänintresset är "låst": Företaget kan inte omvandlas eller säljas till vinstutdelande företag.

Utländska exempel på sådana allmänintressesbolag är brittiska Network Rail (motsvarande Banverket), walesiska Glas Cymru (vattenförsörjning), och kanadensiska NAV Canada (motsvarande Luftfartsverket). Ett allmänintressebolag anpassat till svenska förhållanden skulle kunna byggas utifrån associationsformen "aktiebolag med begränsad vinstutdelning", som blev tillgänglig i januari 2006.

Vattenfall som allmänintressebolag skulle vidare ha en bredare samling intressenter - exempelvis kunder, miljöorganisationer, och det alltmer miljömedvetna näringslivet - representerade vid styrelsebordet. Därutöver skulle nya åtgärder för att skapa förbättrad transparens, såväl som ett förfarande för fastställande av samhälls- och miljörelaterade nyckeltal för företagets prestanda, införas.

Allmänintressebolaget Vattenfall skulle kunna intensifiera omställningen mot förnyelsebar energi, möta nya energipolitiska utmaningar - och återge det offentliga ägandet dess legitimitet.

Karl Palmås
Forskare, Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet

Carl Schlyter
EU-parlamentariker (mp)

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman