Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Feministiska besserwissar

Efter att ha läst Rebecka Edgren Aldéns debattartikel i Kollega 6/2011, måste jag faktiskt ta bladet från munnen! Jag blir så trött på feministiska besserwissrar som vet precis hur man ska uppnå total jämställdhet, nämligen att skära ner på möjligheten till föräldrapeng för mammor som är hemma med sina barn.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

När blev det fult att ta hand om barn? Om man är kvinna, det vill säga, för vi kvinnor väljer nämligen fel, i alla fall enligt Rebecka Edgren Aldén. Det är inte önskvärt enligt henne att prioritera relationer som kvinnor ofta gör. Vi prioriterar, olyckligtvis, våra barn i större utsträckning än männen och sätter deras behov av trygghet, kärlek och tid före vår egen karriär och livsinkomst. Så länge vi håller på med denna illojala verksamhet mot jämställdhetsidealen, får vi skylla oss själva om vi blir diskriminerade på arbetsmarknaden. På något annat sätt kan jag inte tolka inlägget.

Låt familjerna själva bestämma vem som ska vara hemma, och underlätta för familjerna att ordna som det blir bäst i det enskilda fallet! Alla familjer har olika förutsättningar: många mammor och pappor är arbetssökande eller har osäkra jobb, är långtidssjuka eller har egna företag. Föräldraförsäkringen måste vara flexibel, så att barnets bästa kan uppnås för varje barn, och att ingen riskerar förlora jobbmöjligheter eller hamnar i en svår situation för att familjen inte består av två personer med fasta heltidsjobb.

Kvinnor och män blir inte jämställda genom tvingande regler om hur deras barn ska tas om hand det första året! Vi behöver lagstiftning NU om förbud mot lönediskriminering av kvinnor och deltidsarbetande samt mot diskriminering av föräldralediga män och kvinnor!

Lena

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson