Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Ett angrepp på alla löntagare

Inom Svenskt Näringsliv funderas det ständigt på hur man ska utvinna maximal vinst ur arbetande människor utan att vi gör motstånd. Därför kräver man begränsningar av strejkrätten.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad

I ett par år har Svenskt Näringsliv krävt en listig ändring av medbestämmandelagen (MBL), nu senast i tidskriften Lag & Avtal (1/2011) under rubriken "Syndikalister måste stoppas". Det ser ut som att kravet bara påverkar syndikalistfacket, Hamnarbetarförbundet och andra mindre organisationer vilka sällan är parter i kollektivavtal, men lagändringen skulle hjälpa arbetsgivarna att avväpna samtliga förbund. Kravet går ut på att om fack och arbetsgivare har ingått ett kollektivavtal så skall samtliga fackföreningar inom det avtalsområdet vara förbjudna att strejka. Som MBL ser ut nu träffar förbudet bara parterna i avtalet, medan andra fackföreningar har kvar strejkrätten. För att "bevisa" att syndikalisterna och andra mindre fack måste berövas sin strejkrätt ägnar sig Svenskt Näringsliv åt svartmålning. Facken liknas vid maffian i media. Nu får inte de stora förbunden inom LO, TCO och Saco låta sig luras. Vad händer om riksdagen inför totalt strejkförbud på alla avtalsområden? Då kan arbetsgivarna i två steg avskaffa strejkrätten för alla fackföreningar. Steg 1: Bilda så kallade "gula" fackföreningar d.v.s. helt arbetsgivarlojala organisationer. Steg 2: Träffa kollektivavtal endast med dessa. Vips så står alla riktiga fackföreningar utan både kollektivavtal och strejkrätt. Och löntagarna måste leva under de "gula" avtalens usla löner och anställningsvillkor. Ska Sverige bli ett u-land i fackliga rättigheter?
//
Lars Högström

Jurist och fackligt aktiv syndikalist

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson